Dålig stämning med Greta
Jag deltog igår i Nordiska rådets session i Stockholm. Samarbetsministrarna möte handlade om hållbarhet och visioner för en grönare framtid för Norden. Statsministrarnas temadebatt handlade om hållbarhet. Nästan alla samtal handlade om samma utmaning - hur ställer vi om våra rika, välmående samhällen så att vi inte producerar och konsumerar mer än planeten tål.
Alla var eniga, på ett principiellt plan, och vi kände väl oss nöjda lite till mans och kvinns för att steg ändå tagits i rätt riktning, även om de är pyttesmå.
Sen hölls Nordiska rådets prisutdelning, och Greta Thunberg tackade i brutalt raka ordalag nej till miljöpriset, äran och pengarna.
Man kan väl säga att det blev lite dålig stämning.
Hon har helt rätt, Greta, ur sin kompromisslösa 17-åriga aktivist-ståndpunkt. Hon behöver inte strykas medhårs mera, inte upphöjas till skyarna. Hon och alla andra vill se handling, och det vi kommer med är långsamma förändringsprocesser, så som vi brukar, vi vuxna och ansvarstagande.
Vi håller på och lägger om kursen för ett gigantiskt kryssningsfartyg, och Greta vill att vi ska svänga som en snurrebåt.
Det hemska, det är att Greta har rätt. Vi jobbar för långsamt och vi har börjat för sent.
Detta trots att jag kommer ihåg mitt 17-åriga jag, slaktardottern som blev vegetarian med motiveringen att man inte ska äta djur som äter mat som människor kunde äta. Då var det inte främst klimatfrågan, utan fattigdomen i världen som var i fokus, men märkligt nog var lösningen den samma.
Jag är helt övertygad om att en lösning på klimatkrisen bara är möjlig hand i hand med en rättvis fördelningspolitik och social trygghet.
Det betyder ett stopp för hur rik man får bli. Man kan prata hur mycket som helst om nya gröna företag och tjänster, så länge det är tillåtet att sätta enorma vinster före planeten och människorna så kommer det att finnas dom som gör det.
Greta påminde mig om John Lennon, år 1963, när The Beatles uppträdde bland annat för drottningen. Då sa han:
"For our last number, I´d like to ask your help. Will the people in the cheaper seats clap your hands? And for the rest of you, if you´ll just rattle your jewelry..."
Alla var eniga, på ett principiellt plan, och vi kände väl oss nöjda lite till mans och kvinns för att steg ändå tagits i rätt riktning, även om de är pyttesmå.
Sen hölls Nordiska rådets prisutdelning, och Greta Thunberg tackade i brutalt raka ordalag nej till miljöpriset, äran och pengarna.
Man kan väl säga att det blev lite dålig stämning.
Hon har helt rätt, Greta, ur sin kompromisslösa 17-åriga aktivist-ståndpunkt. Hon behöver inte strykas medhårs mera, inte upphöjas till skyarna. Hon och alla andra vill se handling, och det vi kommer med är långsamma förändringsprocesser, så som vi brukar, vi vuxna och ansvarstagande.
Vi håller på och lägger om kursen för ett gigantiskt kryssningsfartyg, och Greta vill att vi ska svänga som en snurrebåt.
Det hemska, det är att Greta har rätt. Vi jobbar för långsamt och vi har börjat för sent.
Detta trots att jag kommer ihåg mitt 17-åriga jag, slaktardottern som blev vegetarian med motiveringen att man inte ska äta djur som äter mat som människor kunde äta. Då var det inte främst klimatfrågan, utan fattigdomen i världen som var i fokus, men märkligt nog var lösningen den samma.
Jag är helt övertygad om att en lösning på klimatkrisen bara är möjlig hand i hand med en rättvis fördelningspolitik och social trygghet.
Det betyder ett stopp för hur rik man får bli. Man kan prata hur mycket som helst om nya gröna företag och tjänster, så länge det är tillåtet att sätta enorma vinster före planeten och människorna så kommer det att finnas dom som gör det.
Greta påminde mig om John Lennon, år 1963, när The Beatles uppträdde bland annat för drottningen. Då sa han:
"For our last number, I´d like to ask your help. Will the people in the cheaper seats clap your hands? And for the rest of you, if you´ll just rattle your jewelry..."
Kommentarer
Skicka en kommentar