Självstyrelsen står inför ett av sina viktigaste vägval någonsin, och om självstyrelsen ska förbli relevant för medborgarna måste vi ta den diskussionen.
Självstyrelsepolitik borde handla om att strategiskt och aktivt välja vad vi mäktar med att göra av det som vi har behörighet för, och det som är bra för ålänningarna.
Ett exempel på där vi inte på ett samlat sätt har gjort det, och där utvecklingen på olika delområden har tagit beslutet åt oss, är digitaliseringen. Jag menar att vi redan under den förra eller förrförra mandatperioden borde gjort ett strategiskt ställningstagande att ingå i de finländska systemen, och därmed både snabbat upp processen och sparat en hel del vånda. Den enda vägen framåt för Åland är att samordna och inordna Åland i finländska digitala system, från Koski till Kanta, från alarmsystem till beskattning till fordonsregister. Små, för Åland skräddarsydda digitala lösningar som inte uppdateras eller är kompatibla med andra system är inte vad medborgarna vill ha och det är inte något vi har råd med. Det är ett vägval som nu skett genom en rad fattade beslut, inte samordnat strategiskt.
Mycket i redogörelsen handlar om det krångel och de problem som uppstår när rikets system och strukturer utvecklas i den riktning man i Finland vill gå, medan vi på Åland tack vare vår självstyrelsebehörighet står kvar på stranden.
Vi lappar och lagar med silvertejp och nål och tråd, och försöker tråckla ihop vår hälso- och sjukvård, vår polismyndighet och vår socialpolitik med finländsk lagstiftning som gjort sig av med myndigheter vi har kvar, som har hänvisningar till myndigheter vi inte har, som bygger stora enheter som inte existerar hos oss.
Det leder till att vi sätter orimligt mycket tid, kraft och pengar på att lösa dessa problem, alltid med andan i halsen för att vi tvingas reagera, snarare än agera. Några konkreta exempel är till exempel det faktum att vi idag har en landshövding som måste anställa läkare som kan företa vissa ingrepp i den personliga friheten, för att ett sådant bemyndigande inte kan ordnas på annat sätt, eller den nyligen uppkomna situationen då lagstiftning fråntog åländska klienter placerad i Sverige sin folkpension.
Vi har två vägar att gå. Antingen fortsätter vi integreringen i de finländska systemen och den finländska lagstiftningen och bygger bort knutarna genom att vara lika. Det vägvalet gör så småningom Åland till ett litet välfärdsområde där viss service som idag finns här så småningom finns i Åbo eller Helsingfors. Vårt sjukhus blir i högre grad primärvård, vår socialpolitik mer lik den finländska och styrd av finländska regeringar.
Alternativet – det är att vi åtminstone börjar utreda hur vi kunde vara annorlunda. Kunde Åland utnyttja den behörighet vi har och driva en egen socialpolitik? Kunde vi frångå det oerhört intrikata och byråkratiska system som utgör finsk social trygghet och bygga upp ett eget system som vore enklare, mer individanpassat men ändå rättssäkert, professionellt och heltäckande? Svaret vet vi inte idag, och jag vet att det finns en stor tveksamhet till om vi skulle klara det, men vi tycker att det vore dags att börja diskutera och utreda frågan. Hur ser juridiken ut i förhållande till grundlagen? Hur skulle en åländsk socialpolitik se ut om vi vill att den ska vara enklare, bättre och mindre byråkratisk. Om självstyrelsen ska vara till konkret nytta för ålänningarna så måste vi våga använda den, våga utveckla våra egna lösningar snarare än att sätta all vår tid på att gneta mot förändringar i Finland.
Kommentarer
Skicka en kommentar