Melankoli, kräftor, vänner

Igår kväll satt vi på en av gårdarna på Njutargränden, min by i världen, och åt kräftor. Det var en snabbt hopkommen historia, ett knytkalas. Vi plockade ihop bord och stolar, bestick och tallrikar från olika hus, fördelade skaffningen på hushållen och hade varken hattar eller snaps.
Kräftorna var åländska, och befanns goda. Alla fick lägga upp låtar på spellistan, så variationen var från Leevi and the Leavings Pohjois-Karjala (jag) till Norlie &KKV (en av ungpojkarna)

Medan vi åt kom en igelkott och propsade på uppmärksamhet. Den åt korv, sallad och lite kattmat och lät sig beundras av alla.
Sen lekte vi kurragömma. Eller vad det nu var. Det skulle dunkas i träd och befrias. Största delen av tiden gick åt till att diskutera vilka regler vi skulle följa.
Minsta pojken i sällskapet låg i hängmattan och lyssnade i hörlurar, och kikade över kanten ibland, nöjd med att vara med, i marginalen.

När min flock gick hem stod dörren öppen mot sammetsnatten. Rösterna från ungarna som fortsatte leka i flera timmar rasslade genom häckarna.

Augusti är en melankolisk tid. Kroppen ska in i kläder igen, dagarna ska begränsas till kalendertimmar och lunchträffar, kvällarna blir fri tid, avgränsad från dagen snarare än en fortsättning på den. Vänner flyttar, barn börjar plugga.
Alltid är det nån som säger: Snart är det jul.

Instinkten att dröja kvar i vilan och tidlösheten är stark, men ändå börjar det pocka på. Struktur på dagen, pennorna vässade, argumenten klara, städa ur garaget. Göra, inte bara vara.
Man dröjer, men börjar spänna på selen.

Denna sommar. Den kanske blir den vi minns. För många kommer den att bli ur-sommaren, så som somrar alltid var när man var barn.
Klimatångest och nattliga svettningar å sida - visst var det underbart.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Våga satsa på outnyttjad resurs

Prata med kärlek i orden

Var drar man linjen när den flyter?