Hej då Rosella

Jamen, jag åkte min sista tur med Rosella och klappade om trappan upp till cafeterian, heltäckningsmattan och godis-upploppet mot kassorna i tax free-butiken.

Jag fylldes med stor ömhet, inte så mycket för själva båten, utan för den Nina jag varit när jag åkt med den.

Ska man vara lite litterär och fin i kanten kan man säga att Rosella blir vår madeleine-kaka, den smaken i Marcel Prousts storverk som nästan ingen läst, som manar fram minnen från svunna tider.

I framtiden, när vi som åkt denna lokalbuss i så många år, känner den specifika doften av luftrenaren på toaletterna som i alla år kämpat förgäves med att dölja andra odörer, så kommer vi att transporteras tillbaka. När vi dricker ett kaffe som är lite surt som kaffet på Rosella, när vi avnjuter köttbullar med brun sås av en specifik sälta och konsistens, när nån spelar upp ett ljudklipp där Tony Wikström meddelar att vi anländer till Mariehamn om 15 minuter och landstigning sker, och uppmanas uppsöka sina bilar.

Vi kommer att minnas att det på Rosella var fullt tillåtet att låtsas inte se människor man känner för att inte utsätta någon för pinsamheten att måsta sitta och prata i två timmar när man bara har material för en kvart. Att det gick bra att sitta i cafeterian och rensa en hel kasse kantareller man köpt på Hötorget under återfärden efter en dag i Stockholm.

Att trängseln på bussen kunde vara lite mysig och ombonad. Att vi, under lågsäsongen när vi inte bidrog till lönsamheten med mer än en kopp te och biljettpriset, tyckte att Rosella och alla som åkte med henne var våra människor och absolut inte tänkte på aktieägarna och deras vinster.

Du tjänade mig väl, Rosella. Jag åkte hellre med dig än nån annan båt, för att du levererade det jag behövde, en okomplicerad transport till ett mål. De andra damerna i flottan är pyntade med champagnebarer och skaldjursfat och stora fönster. Jag satt gärna vid ett fönsterbord i cafeet, och jag hade en hemlig svaghet för en kladdig bakad potatis med orimliga mängder majonnässtinn räkröra.

Inget är beständigt. Du var en sjysst kompis.

(Detta avsked gör Durak snyggare. Kolla in Rosella the musical på youtube)

 


Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

En obunden utveckling

  Vart är vi på väg?   Den frågan har jag ställt mig många gånger i olika stunder i livet, både personligt och professionellt.  Inte bara när jag ser På spåret. Svåra livsval, tunga överväganden, osäkra tider. Genuin osäkerhet. För det mesta har det löst sig, och när det gått åt skogen har ändå en ny stig uppenbarat sig som lett framåt, en annan väg.   Denna vår har arbetet i Ålands lagting tagit en vändning som fyller mig och många andra med ett djupt obehag. Vi har ett parti vårt parlament och några individer i det p artiet för vilka skrivna och oskrivna regler och god ton inte gäller. Det betyder att vi ständigt balanserar på en gräns och ser hur den flyttar på sig.   Obunden samling har utvecklats från ett ostyrigt tricksterparti med otydlig linje till ett stenhå rt högerpopulistiskt parti med täta likheter och kopplingar till Sverigedemo kraterna, komplett med krav på enhetskultur och motstånd mot all förändring som utvecklar ett samhälle som de facto ...
Läs mer

Besatta av sex

 Det finns ett parti och en rörelse på Åland, och i världen för all del, som är besatt av sex och kön. Andras sex. Andras kön. Andras frihet. Det är som om dom inte kan tänka på annat än hur andra ska bete sig, klä sig, kalla sig, yttra sig. Det kommer alltid en släng på slutet, som i den senaste insändare från Obunden samling, om att alla självklart får vara som dom vill, men hela texten handlar om att man inte får prata om det inte uttrycka sin särart, inte synas. Det är alltså ok att böga sig, bara man inte pratar om det. Bara vi skyddar barnen från den förskräckliga insikten att folk är olika. Den här diskussionen är särskilt intensiv i samband med Pride-veckan, denna fest för mångfalden, denna karneval för frihet (ja, frihet) och glädje över att människor med varierande sexuell orientering och könsidentitet också finns, alltid har funnits och alltid får finnas. Jag tror det är viktigt att komma ihåg en sak. Den högerpopulistiska rörelse allt detta tankegods kommer ifrån har so...
Läs mer

Om kläder i lagtinget

 Under torsdagens lagtingsdebatt lyfte Stellan Egeland (Obs) ett flertal gånger att det var feministernas fel att det kommer en backlash som gör att unga killar nu låter sig påverkas av kvinnofientliga "influencers". Som exempel gav han att karlar i velourbyxor kommer till skolor och säger åt killar att dom måste lära sig gråta. Säkert kan detta ha förekommit någon gång efter 1970-talet, men jag har inte under min livstid sett någon man klädd i sagda plagg. Skulle man dyka upp så i dagens högstadier tror jag det skulle ge upphov till stor munterhet. Med detta sagt är det klart att Stellan Egeland ser en klar koppling mellan hur man klär sig och vilka frågor man lyfter. Velour är uppenbart feminint och omanligt (utan att alls problematisera begreppen). Samtidigt har det på annan plats sagts med bestämdhet av samme man och hans parti, att kläder inte har något signalvärde alls, det handlar bara om att vara stilig. Hur går detta ihop? Jag vet inte om den obundna gruppen verklige...
Läs mer