Städningens filosofi

Detta ständiga upprätthållande av universum. Denna strävan. Allt detta arbete som görs och försvinner och görs igen.
Ja. Jag har städat.
Jag tänker ofta på meningen med livet när jag dammsuger. Dels för att jag ogillar att dammsuga (det låter och sladden är i vägen och själva apparaten fastnar alltid på samma ställen). Dels för att jag vet att i samma stund jag ställer undan dammsugaren börjar det rådda till sig igen.
Att städa är att upprätthålla universums ordning. Det är att skapa mening ur kaos. Det är en flyktig (men dock) tillfredsställelse.
Min mormor städade och kokade hela sitt arbetsliv. Henne tänker jag också på när jag städar, men mer när jag torkar golven. Jag har ett sådant tydligt minne av henne i korridoren på dagiset där hon jobbade. Rött linoleumgolv, den rytmiska rörelsens upprepning, solen som silade in genom fönstret. Att när hon var klar skulle vi gå hem till henne, och hon skulle leda sin cykel, och sen skulle jag vara hos henne hela helgen.

Min mammas städning var en ojämn kamp mot kaos. Fyra egna ungar, katter, dagbarn. Jag tror att hon alltid sorterade tvätt.
Min farmor hade ett särskilt sätt att hålla disktrasan. Som i en knuten näve, en boll neråt. Ett opraktiskt sätt, kan jag tycka. Det är inte ofta jag ser någon som gör det, men då tänker jag på Milda.

När jag lyfter ner köksstolarna efter att golvet torkat är jag noga med att ställa dem på rätt avstånd från bordet och varann. Det varar bara tills någon kommer hem, men just den stunden. Den är något.
Är inte det en metafor för livet, så vet jag inte vad.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Tillit och strukturer

Våga satsa på outnyttjad resurs

Prata med kärlek i orden