Ska barnen lita på systemet?
Jag läser om hur barn far illa hos föräldrar de tvingas vara hos med delad vårdnad och umgängesrätt. Om våldtäkter, misshandel, missbruk och ekonomiska hot.
Hur ska man balansera detta, undrar jag? Hur ska man med lagstiftningens hjälp både garantera att barn i möjligaste mån har kontakt med bägge sina föräldrar, men inte far illa av att vara hos den ena?
Hur ska man stoppa pappor (ja, i de allra flesta fall) från att missbruka det bästa och finaste förtroendet, hur ska man hjälpa de maktlösa mammorna?
I en debattartikel i Svenska dagbladet skriver My Vingren på Stockholms tjejjour (My Vingren, SvD) om problemet. Att hon gärna skulle säga åt det rädda barn som ringer inför en kommande skräckhelg med pappa att hon ska strunta i att åka.
Det går inte. Då blir det polishämtning och bötesföreläggande för mamma. Det enda som finns är lita på systemet, att en polisanmälan, en barnskyddsanmälan, en socialarbetare ska se, förstå och stoppa övervåldet.
Så funkar det. Du ska lita på systemet.
I våra förhållanden betyder det; lita på socialarbetaren i din kommun att hon eller han fattar rätt beslut, tillräckligt snabbt. Att jourplatserna på Tallbacken räcker till. Att polisen tar din anmälan på allvar.
Den där ensamma socialarbetaren på 80 %, den enda som jobbar i din kommun och mest har hand om bidragsärenden. Som du är lite rädd för, för att mamma alltid är det när ni ska dit.
Jag säger det igen. Kommunernas socialtjänst är inte perfekt från början, men vi måste sätta igång. Hur kan vi annars säga åt barnen som vi lämnar i händerna på den lagstiftning vi har att de ska lita på systemet?
Det funkar ju inte för dem.
Om någon tror att det här gäller Sverige, tänk om. Ett barn som far illa vore ett för mycket, men det värre än så. Mycket värre.
Systemet måste bli bättre.
Hur ska man balansera detta, undrar jag? Hur ska man med lagstiftningens hjälp både garantera att barn i möjligaste mån har kontakt med bägge sina föräldrar, men inte far illa av att vara hos den ena?
Hur ska man stoppa pappor (ja, i de allra flesta fall) från att missbruka det bästa och finaste förtroendet, hur ska man hjälpa de maktlösa mammorna?
I en debattartikel i Svenska dagbladet skriver My Vingren på Stockholms tjejjour (My Vingren, SvD) om problemet. Att hon gärna skulle säga åt det rädda barn som ringer inför en kommande skräckhelg med pappa att hon ska strunta i att åka.
Det går inte. Då blir det polishämtning och bötesföreläggande för mamma. Det enda som finns är lita på systemet, att en polisanmälan, en barnskyddsanmälan, en socialarbetare ska se, förstå och stoppa övervåldet.
Så funkar det. Du ska lita på systemet.
I våra förhållanden betyder det; lita på socialarbetaren i din kommun att hon eller han fattar rätt beslut, tillräckligt snabbt. Att jourplatserna på Tallbacken räcker till. Att polisen tar din anmälan på allvar.
Den där ensamma socialarbetaren på 80 %, den enda som jobbar i din kommun och mest har hand om bidragsärenden. Som du är lite rädd för, för att mamma alltid är det när ni ska dit.
Jag säger det igen. Kommunernas socialtjänst är inte perfekt från början, men vi måste sätta igång. Hur kan vi annars säga åt barnen som vi lämnar i händerna på den lagstiftning vi har att de ska lita på systemet?
Det funkar ju inte för dem.
Om någon tror att det här gäller Sverige, tänk om. Ett barn som far illa vore ett för mycket, men det värre än så. Mycket värre.
Systemet måste bli bättre.
Tänk om du någon gång kunde vara jämställd i dina inlägg, åtminstone försöka. Alltid får vi höra om de monstruösa papporna och de hjälplösa mammorna. Är du också gift med ett monster?
SvaraRaderaBarnen far illa oberoende av vilkendera föräldern som missbrukar sin ställning! Det är ofta även mamman!
Jag instämmer med den föregående kommentatorn. Vad i hela friden gör att det nuförtiden, samtidigt när man talar om jämnställdhet, skall rackas ner på män i allmänhet. Jag har under många års erfarenhet upplevt att det finns väldigt många mammor som verkligen missbrukar sitt kön i vårdnadstvister. Och många pappor som varit mycket mera mogna i dessa tvister. Det kanske statistiskt sett är flera män som är våldsamma mot kvinnor, men detta kan inte med automatik överföras på pappor i vårdnadstvister. Usch, jag blir riktigt beklämnd av sådana subjektiva uttalanden. Och detta bara för att försvara KST. Jag undrar vad som gör att speciellt socialdemokraterna, tror på KST som gud! Det är fortfarande samma socialarbetare man idag är missnöjd med, som skall jobba under samma tak. Det finns ingenting som garanterar objektivitet, ty det kommer att finnas kafferum på KST också, där det kommer att frågas, "vad vet du om familjen xx". Åland är för litet för någon integritet. Men var och en får ju bli salig på sin tro. Men sluta racka ner på män som grupp. Det kan inte vara feministidén.
SvaraRadera