En mors dag
2000
Jag sitter i amningsfåtöljen i sovrummet. Det sträva tyget mot ryggen genom ett tunt nattlinne. Barnets huvud som vilar tungt och lite fuktigt mot armen. Det tysta smackandet, de små ljuden ett barn gör när det äter och andas. En hand fäktar i luften. Jag knyter handen runt hans näve. Rättar till filten. Det finns ingen luft mellan oss, inget avstånd.
Huset sover. När han är klar ska jag sätta honom i sängen, gå ett varv och kolla att de andra sover. Jag ska lägga täcket på honom som alltid sparkar av sig för att han har så varmt, plocka undan boken som ligger under kudden på den äldste, smeka med handen över flickans obegripligt mjuka kind.
Jag ska försäkra mig om att de är trygga, de som redan lagt år mellan mig och sig, som lämnat min nattliga famn.
Tillbaka i sängen lyssnar jag på den lilla. Han sover, gnyr lite, bökar runt. Sömnen kommer inte ögonblickligen, som den gjorde förut. I över tio år har små barn väckt mig på natten. Alla ljud kan vara ett behov. En duns, ett skrik, en tutt som rasslar i golvet och inte hittas. Jag är trött. Jag är allt. Jag är alltet.
2015
En son ringer från Göteborg. "Är det mor", frågar han. Vi pratar om när han ska komma hem, om hur helgen varit. Jag berättar att det regnar.
Hemma är det tyst, kravlöst och nystädat. Jag tar en liten eftermiddagslur, och vaknar med ett ryck. En bråkdels stund tänker jag att någon behöver mig, att någon ropat. Sen minns jag att jag gjort mitt. Att mina barn sover trygga. Att de kan bre sina egna smörgåsar. Att jag är deras lilla mamma, som de känner ett visst behov av att beskydda.
Min syster skickar en bild av min mamma. Hon är morsdagsfin, med pärlor och sjal. De har festat med wienerbröd. Mamma ser glad ut. Jag minns somrarna när hon åkte från stugan till stan och handlade medan vi ännu sov, och kom hem med ett paket glass inslaget i tidningspapper. Halvsmält glass till frukost, en juli-morgon.
Mammor i alla länder. Ni är allt. Ni är alltet.
Jag sitter i amningsfåtöljen i sovrummet. Det sträva tyget mot ryggen genom ett tunt nattlinne. Barnets huvud som vilar tungt och lite fuktigt mot armen. Det tysta smackandet, de små ljuden ett barn gör när det äter och andas. En hand fäktar i luften. Jag knyter handen runt hans näve. Rättar till filten. Det finns ingen luft mellan oss, inget avstånd.
Huset sover. När han är klar ska jag sätta honom i sängen, gå ett varv och kolla att de andra sover. Jag ska lägga täcket på honom som alltid sparkar av sig för att han har så varmt, plocka undan boken som ligger under kudden på den äldste, smeka med handen över flickans obegripligt mjuka kind.
Jag ska försäkra mig om att de är trygga, de som redan lagt år mellan mig och sig, som lämnat min nattliga famn.
Tillbaka i sängen lyssnar jag på den lilla. Han sover, gnyr lite, bökar runt. Sömnen kommer inte ögonblickligen, som den gjorde förut. I över tio år har små barn väckt mig på natten. Alla ljud kan vara ett behov. En duns, ett skrik, en tutt som rasslar i golvet och inte hittas. Jag är trött. Jag är allt. Jag är alltet.
2015
En son ringer från Göteborg. "Är det mor", frågar han. Vi pratar om när han ska komma hem, om hur helgen varit. Jag berättar att det regnar.
Hemma är det tyst, kravlöst och nystädat. Jag tar en liten eftermiddagslur, och vaknar med ett ryck. En bråkdels stund tänker jag att någon behöver mig, att någon ropat. Sen minns jag att jag gjort mitt. Att mina barn sover trygga. Att de kan bre sina egna smörgåsar. Att jag är deras lilla mamma, som de känner ett visst behov av att beskydda.
Min syster skickar en bild av min mamma. Hon är morsdagsfin, med pärlor och sjal. De har festat med wienerbröd. Mamma ser glad ut. Jag minns somrarna när hon åkte från stugan till stan och handlade medan vi ännu sov, och kom hem med ett paket glass inslaget i tidningspapper. Halvsmält glass till frukost, en juli-morgon.
Mammor i alla länder. Ni är allt. Ni är alltet.
Så väldigt vackert skrivet!
SvaraRadera