Ljuvliga tid

Ack ljuvlighet.
Jag har lovat dyrt och heligt att aldrig skriva naturlyrik. Jag är en usel trädgårdsmästare. Denna lilla rabatt har min granne Lisa och jag anlagt för något år sedan, under överinseende av trädgårdsproffset Titte Törnroth-Sarkkinen (må ingen skugga falla över henne). Största delen av året är det vildvuxet och ogräsigt och svårt att skilja på blommor och blader. Just nu är den ljuvlig, med häggmispeln fem före blomning, förgätmigej och vilt inflyttad pärlhyacint.
På Natur och Miljös diskussion om naturglädje förra veckan slog det mig igen hur verkligt nära den vi på Åland är. Ingen ålänning har aldrig varit i en skog. Ingen har inte sett havet. Alla ser hur årstiderna växlar, alla känner hur det doftar vår, sommar och höst.
I världens stora städer, där allt flera människor bor, är naturen långt långt borta, tuktad och domesticerad i tillkämpade parker. Kopplingen mellan maten och naturen är abstrakt. Att få vara i naturen är de rikas privilegium. Också därför är vi på Åland så oerhört lyckligt lottade.
Låt oss se till att alla ålänningar och alla som kommer hit som turister kan ha tillgång till stränderna och skogarna och ängarna. Planera så att inte bara de som äger kommer åt det fina.
Planera, så att det finns kvar. Bygg tätare där vi bygger, och lämna det orörda orört.
En sak till. Skimret av det skiraste gröna över åkrarna efter regnet.