Framtiden instängd i Moria
Hur i hela friden ska man förhålla sig?
Jag läser att det under en natt kom över 800 nya båtflyktingar till den grekiska ön Lesbos. Där finns en förvaring, ett läger, ett fängelse kanske, för alla de flyktingar som ingen vill ha i Europa, Moria.
När kvinnorna och barnen, de unga pojkarna och de utmattade papporna kysser marken på Lesbos, överlyckliga för att de tagit sig till tryggheten, att de överlevt den livsfarliga färden över havet, då vet de ännu inte att prövningarna knappt börjat. De vet inte att de blir instängda i ett läger utan möjlighet till arbete eller skola, utan tillräcklig mat eller sanitära förhållanden värdiga människor.
De vet inte att det är på obestämd tid, eller att deras överlevande familj betraktas som orsaken till en systemkollaps i Sverige, ett Brexit-kaos i Storbritannien eller ett maktskifte i Tyskland. De vet inte att de kanske kan komma vidare till att bo på gatan i Aten, där ingen heller vill ha dem.
Det vet inte att den förstörelse de flydde ifrån snart kommer att bedömas som en säker plats att återvända till.
2015 var flyktingkrisen på allas läppar. Vi tyckte si och så, och vi pratade om det. Idag är det inte ett dugg bättre, snarare tvärtom, men vi har skiftat fokus. Vi orkar inte med det där längre, för nu pratar vi ju tillväxt och hållbarhet och grön omställning, och det finns bara plats för det i debatterna.
Så gör också jag.
Men det som får mig att skämmas är Moria. Att det finns människor som sitter i ett helvete på jorden på en paradisö för turister, och att vi i Europa inte kan komma överens om att ge dem en chans, någonstans.
Det är inte hållbart.
Jag läser att det under en natt kom över 800 nya båtflyktingar till den grekiska ön Lesbos. Där finns en förvaring, ett läger, ett fängelse kanske, för alla de flyktingar som ingen vill ha i Europa, Moria.
När kvinnorna och barnen, de unga pojkarna och de utmattade papporna kysser marken på Lesbos, överlyckliga för att de tagit sig till tryggheten, att de överlevt den livsfarliga färden över havet, då vet de ännu inte att prövningarna knappt börjat. De vet inte att de blir instängda i ett läger utan möjlighet till arbete eller skola, utan tillräcklig mat eller sanitära förhållanden värdiga människor.
De vet inte att det är på obestämd tid, eller att deras överlevande familj betraktas som orsaken till en systemkollaps i Sverige, ett Brexit-kaos i Storbritannien eller ett maktskifte i Tyskland. De vet inte att de kanske kan komma vidare till att bo på gatan i Aten, där ingen heller vill ha dem.
Det vet inte att den förstörelse de flydde ifrån snart kommer att bedömas som en säker plats att återvända till.
2015 var flyktingkrisen på allas läppar. Vi tyckte si och så, och vi pratade om det. Idag är det inte ett dugg bättre, snarare tvärtom, men vi har skiftat fokus. Vi orkar inte med det där längre, för nu pratar vi ju tillväxt och hållbarhet och grön omställning, och det finns bara plats för det i debatterna.
Så gör också jag.
Men det som får mig att skämmas är Moria. Att det finns människor som sitter i ett helvete på jorden på en paradisö för turister, och att vi i Europa inte kan komma överens om att ge dem en chans, någonstans.
Det är inte hållbart.
Kommentarer
Skicka en kommentar