Vi gör aldrig tillräckligt

I en diskussion i en Facebook-tråd ifrågasätts mitt och två andra kollegers engagemang och mod vad gäller kriget i Ukraina av en förtvivlad medborgare. Frustrationen är stor över att vi "inte gör något", är lata och inte vågar ta ställning.

Min första instinkt är att försvara mig, förstås. Att räkna upp möten, anföranden i lagtinget, demonstrationer, möten i stadsstyrelse och samrådsgrupper, penningsinsamlingar och inbetalningar.  Att jag visst varit duktig. Sen tänker jag att denna person förstås har rätt. Jag har inte gjort tillräckligt.

Jag sover trygg i min säng varje natt med katten runt halsen. Mitt hus är varmt, det finns mat i butiken. Vad jag än gör är det inte nog, för kriget och vanvettet fortgår.

När stadsfullmäktige inledde sitt första möte efter att kriget bröt ut med ett bra och tydligt fördömande av det ryska anfallet av fullmäktiges ordförande Johan Ehn, och vi höll en tyst minut stod jag och svalde gråten, som säkert många andra.

Vi skämdes för att vi lever när andra dör.

Jag ser mitt politiska ansvar så här: Att säga ifrån är viktigt, att markera sin avsky och sin förtvivlan en självklar del av det politiska arbetet. Lika viktigt, och kanske i längden ännu viktigare, är att vi som beslutsfattare gör det som är vårt jobb. Och vårt jobb är att se till att flyktingmottagning och integration fungerar, att vi har lagstiftning som stöder språkundervisning, att det finns nödinkvartering om det behövs. Och så vidare.

Just nu visar många människor en fantastisk, hjärtevärmande solidaritet. Vår starka tredje sektor och våra engagerade medborgare är en sån styrka och källa till stolhet. I det långa loppet behövs mer. Våra institutioner och våra dagisar och skolor ska vara redo. Stadens fastighetsbolag ska erbjuda bostäder. Byråkratins kvarnar ska mala. Det må vara grått och tråkigt, men det är en del av mitt jobb.

Hela mitt liv har jag jobbat för freden. Det brutala övergrepp som nu pågår i Ukraina kommer att leda till en våldsam militarisering av Europa. Det fyller mig med sorg att vi nu går mot en tid där resurser, tid och mänskligt liv ska sättas på något så i grunden destruktivt.

Också därför försöker jag även inför Bucha, inför Mariupol, inför Kyiv att inte släppa in hatet i mitt hjärta. Sorgen och vreden får ta plats, inte hatet. När kriget tar slut måste vi hitta tillbaka till freden, även med ryssarna.

Som alla i världen känner jag en stor beundran för Volodymyr Zelenskyi, men inte bara för modet och moståndet, utan för att han också är en clown, en underhållare, en dansare och skrattare. Han är en hel människa, inte bara en Putin-kuliss bakom vars ansikte den svarta avgrunden lurar.

Slava Ukraini. Och fred på jorden.