Konservativa föreningen - Urk!

 Om jag skulle säga så här: Pojkar och män är mer benägna till våld. Så är det bara. Det är därför de slår sina kvinnor. Eller: Flickor och kvinnor är känsligare och mjukare av naturen, därför är de bra på vårdyrken. Om jag sade så skulle jag ha helt fel, men det skulle finnas olika stora korn av sanning som kanske skulle göra nån osäker.

Konservativa föreningen Urd (vars styrelse för övrigt består av Anette Lehtinen, ordförande, Fanny Lindström, vice ordförande, Nathalie Williams, sekreterare, Sonja Widelius, kassör, Sanna Willford, Susanne Sirén och Katja Janetzko) tar med namns nämnande heder och ära av landskapets tidigare jämställdhetsansvariga Vivan Nikula, och kommer med påståenden om att pojkar måste få lära sig att slåss och att flickor ska sluta älta sina känslor för det gör dem svaga.

En sån människosyn, parad med vad som förefaller vara mycket fragmentarisk kunskap om vad jämställdhetsarbete och genusteori eller normkritik handlar om, leder fel.

Vi kan väl slå fast en sak. Självklart finns det skillnader mellan könen. Självklart är pojkar pojkar, och flickor flickor på ett grundläggande biologiskt plan. Och sen finns det alla möjliga variationer på det spektret också. 

Det finns saker som styrs av arv, av biologiska förutsättningar och kromosomer och hormoner i hur kön blir till. Och så finns det en hel massa konstruktioner utöver våra biologiska grundförutsättningar, som styr hur vi uppfattar att flickor och pojkar ska vara eller är. Det förändras över tid, hela tiden.

Backa några tiotal år bara, och kvinnor ansågs inte kapabla att sköta sin egen ekonomi. Backa 100 år, och kvinnor var inte betrodda att rösta. Kvinnor har fått kämpa för rätten till sin kropp, för rätten att säga nej till sex, för rätten till sina barn, för rätten att få jobba.

Allt vi idag tar för givet att kvinnor klarar av, var bara för en kort tid sedan antingen otänkbart eller förbjudet, med samma märkligt fyrkantiga förklaringar som Urd nu använder. Att i gruppen pojkar skulle alla skulle predestinerade  att behöva en viss typ av lekar, att alla är lika och att ambitioner att ge pojkar inte bara fysiska utan och känslomässiga och språkliga verktyg är dumt. Liksom gruppen kvinnor var hjälplös och svag.

Jag har varit feminist hela mitt liv, och fått lära mig den hårda vägen att alla strider är långt ifrån vunna. Jag är också mamma till tre söner som är stolta feminister och en dotter som aldrig låter mig komma undan med några slappa fördomar.

Det är konstigt, tycker jag, att en grupp konservativa kvinnor så lite lyfter fram det som brukar vara konservatismens huvudnummer, den individuella och samhälleliga friheten.

I min värld finns många som mår bra av lite rough and tumble-pedagogik, både flickor och pojkar. Och det finns såna som inte alls vill. Det finns flickor som vill utmana fysiskt och möta motstånd, och pojkar som vill sitta i ett hörn och leva i sin livliga fantasivärld. Allt det måste vara ok.

Kanske det är där vi kan mötas, de konservativa kvinnorna och jag. Att det ska finnas rum för alla.

Feminismen är för mig att ständigt ifrågasätta, hur, vad och varför. Att det inte var bättre förr, fast det fanns bra saker då också. Att vi lär oss. Att vi kan bli friare som individer och mer rättvisa som samhälle.



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Våga satsa på outnyttjad resurs

Prata med kärlek i orden

Var drar man linjen när den flyter?