Vårt bästa jag

I all oro och förvirring (och visst är det verkligt och kusligt och allvarligt) blir jag märkligt glad och upprymd av vissa saker.

Människors kärlek. Den kommer ju alltid när den riktigt behövs. Då börjar folk erbjuda sina bilar och sina stugor och sina hjälpande händer. Det ska handlas och passas barn och lämnas blommor på trappan. Facebook svämmar över av handtvättningssånger.

Människors omedelbara kreativitet. Pocketogram. Take away-lådor från restaurangerna. Distansträning.

Gamla människors självständighet. Allt detta som vi ställer till med nu, för att skydda de äldre och människor i riskgrupper. Och var hittar man dem? Svärmor och svärfar på Sparhallen. De ska bara...
En fnissig släkting på Madeira, 80 +, som undrar varför alla är så oroliga, för hon har ju det bra. Tanten i Karelen som cyklar till butiken för att hon ska ha grejer till piråger. Det var visst nåt krig hon överlevde som satt st.andarden.

Människors humor förstås. Att man ska göra som Pekka, som har en bidédusch. Att nån inrett ett panic room med toapapper längs väggarna. Och de italienska balkongerna och applåderna till vårdpersonalen, och alla hundpromenader och bokstaplar och komplicerade recept som folk ska ägna sig åt.

Tids nog blir vi griniga och uttråkade och småaktiga, men just nu, just nu ser vi det bästa av oss. Det som kriser lockar fram.

Hurra för oss. Coronan kommer inte att ta oss, även om vi kommer ur det tilltufsade, fattiga och frustrerade.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Tillit och strukturer

Våga satsa på outnyttjad resurs

Prata med kärlek i orden