Vilka är vi om vi vänder ryggen till?
Igår flimrade en massa nyheter förbi medan jag sov och läste mig hem från Göteborg. Corona, covid-19, corona, corona, Biden, Klobuchar och Bernie, Mello-Björn.
Och så moderatledaren Ulf Kristersson i jaktdräkt och stark blick, fast besluten att värna EUs yttre gräns.
Och ett barn, ännu ett, en femåring som drunknat utanför Lesbos.
Och desperata människor utanför Europas gränser, på flykt undan ännu en eskalering av kriget i Syrien, ännu en konsekvens av en girig, kortsiktig stormaktspolitik, ännu en eftergift till diktatorn Erdogan, ännu ett svek mot kurderna, ännu mer.
Jag kan förstå, faktiskt, att man resonerar kring en rättvis fördelning av hur flyktingar placeras. Att man kan fundera hur våra nordiska länder förändras med många nya människor, att man är rädd om sitt. Det kan jag förstå, även om jag inte håller med.
Det jag inte förstår är hur någon civiliserad människa med ens en gnutta empati kan vara så tondöv som Ulf Kristersson. Jag kan inte förstå hur man i ljuset av en pågående humanitär katastrof bara tänker på sig själv och sin egen nya allians med ett parti med djupa rötter i ett nazistiskt och nynazistiskt träsk.
Ändå är ju Kristersson en marginell distraktion inför det som händer. Hur ska vi hantera detta, dessa människor som vid våra gränser fryser och svälter, blir sjuka och dör? Hur ska grekerna, med sin fascistiska högerregering och sin demontering av den lilla infrastruktur som fanns klara ännu mera desperata människor som det rika Europa väljer att vända ryggen till, eller begrava i fruktlösa och ändlösa diskussioner om vems ansvaret är.
Jag är inte rädd för covid-19. Inte för egen del. Jag är stark och frisk och rik, i ett land med en väl fungerande hälsa- och sjukvård och relativt få människor på stora ytor.
Men tänk, ett utbrott som inte går att kontrollera bland de tusentals människorna på flykt, utan tillgång till ens den mest grundläggande trygghet eller hygien. Eller i ett av de grekiska koncentrationslägren för flyktingar.
Det är så här enkelt:
Du sitter i ett varmt hus. Du har mat, kläder och trygghet. Dina närmaste har det bra. Din katt har det bra.
Utanför ditt hus står en familj med små barn. Det snöar och de är klädda i trasor. De har ingen mat. Deras hem (det var också tryggt och varmt) finns inte mer, inte heller gatan de bodde på eller landet de växte upp i. Under natten kommer det yngsta barnet att dö av kylan och undernäringen. Nån som står bredvid har svårt att andas och hostar.
Går du och lägger dig och drar täcket över huvudet medan de står där vid din postlåda, eller öppnar du dörren och bjuder husrum över natten.
Det finns stora och svåra problem att lösa, absolut. Men är vi dom som vänder ryggen till när oskyldiga människor dör?
Och så moderatledaren Ulf Kristersson i jaktdräkt och stark blick, fast besluten att värna EUs yttre gräns.
Och ett barn, ännu ett, en femåring som drunknat utanför Lesbos.
Och desperata människor utanför Europas gränser, på flykt undan ännu en eskalering av kriget i Syrien, ännu en konsekvens av en girig, kortsiktig stormaktspolitik, ännu en eftergift till diktatorn Erdogan, ännu ett svek mot kurderna, ännu mer.
Jag kan förstå, faktiskt, att man resonerar kring en rättvis fördelning av hur flyktingar placeras. Att man kan fundera hur våra nordiska länder förändras med många nya människor, att man är rädd om sitt. Det kan jag förstå, även om jag inte håller med.
Det jag inte förstår är hur någon civiliserad människa med ens en gnutta empati kan vara så tondöv som Ulf Kristersson. Jag kan inte förstå hur man i ljuset av en pågående humanitär katastrof bara tänker på sig själv och sin egen nya allians med ett parti med djupa rötter i ett nazistiskt och nynazistiskt träsk.
Ändå är ju Kristersson en marginell distraktion inför det som händer. Hur ska vi hantera detta, dessa människor som vid våra gränser fryser och svälter, blir sjuka och dör? Hur ska grekerna, med sin fascistiska högerregering och sin demontering av den lilla infrastruktur som fanns klara ännu mera desperata människor som det rika Europa väljer att vända ryggen till, eller begrava i fruktlösa och ändlösa diskussioner om vems ansvaret är.
Jag är inte rädd för covid-19. Inte för egen del. Jag är stark och frisk och rik, i ett land med en väl fungerande hälsa- och sjukvård och relativt få människor på stora ytor.
Men tänk, ett utbrott som inte går att kontrollera bland de tusentals människorna på flykt, utan tillgång till ens den mest grundläggande trygghet eller hygien. Eller i ett av de grekiska koncentrationslägren för flyktingar.
Det är så här enkelt:
Du sitter i ett varmt hus. Du har mat, kläder och trygghet. Dina närmaste har det bra. Din katt har det bra.
Utanför ditt hus står en familj med små barn. Det snöar och de är klädda i trasor. De har ingen mat. Deras hem (det var också tryggt och varmt) finns inte mer, inte heller gatan de bodde på eller landet de växte upp i. Under natten kommer det yngsta barnet att dö av kylan och undernäringen. Nån som står bredvid har svårt att andas och hostar.
Går du och lägger dig och drar täcket över huvudet medan de står där vid din postlåda, eller öppnar du dörren och bjuder husrum över natten.
Det finns stora och svåra problem att lösa, absolut. Men är vi dom som vänder ryggen till när oskyldiga människor dör?
Kommentarer
Skicka en kommentar