Fel verklighet när man vaknar

Det är som efter en skilsmässa.
Man vaknar och sträcker sig efter en person, och inser att den kroppen ligger i en annan säng och andas. Man förstår inte riktigt hur det gick till när verkligheten slog kullerbytta.

Vad hände när hela trygga verkligheten upphörde, så stabil och förutsägbar som asfalten på gatorna och att lärarna finns i skolan med sina elever och har för få assistenter och det kommer leverans av rågbröd på måndag eftermiddag?
Från det till undantagstillstånd i hela världen. Undra på att man inte hänger med. Undra på att man tror att man är med i en halvkass zombiefilm. Undra på att man sträcker sig efter fel verklighet varje morgon.

Jag måste erkänna, när Sanna Marin sa att Finland nu befinner sig i ett undantagstillstånd så kom det några tårar. Jag tänkte på kriget (förstås), på hur tunn slöjan av trygghet framför avgrunden ändå är, att det är rätt åt oss att vi får se hur majoriteten av mänskligheten har det som inte är uppvuxna i världens lyckligaste land, i världens rikaste världsdel, på det blomstrande fredens öar.

Och att det förstås inte är rätt åt någon. Det är inte bra för någon. Det är inte i sig en omstart för planeten, utan en global katastrof som många kommer att dö av, och som kommer att drabba de fattigaste hårdast.
Vore detta en pandemi som bara drabbade onda multinationella storbolag som fått sin profit av människors lidande och planetens överlevnad, då skulle jag jubla. Men icke.

Så håll igen, ni som tänker att det är Moder Jord som slår tillbaka, och nu blir det bra.
Det är cyniskt. Det beror helt och hållet på hur vi gör efteråt.
Den mänskliga erfarenheten hittills, det är att efter katastrofer tar ekonomin en våldsam fart. Det föds en massa barn, människor hittar på nya saker och försöker vaddera sina bon med allt ludd de kan hitta. Det är då vi måste fundera på hur nya strukturer kan byggas upp så att både människor och planet mår bättre, men det är naivt att tro att de som är starka nu inte kommer att vara det också efter katastrofen.

Min tro, och mitt hopp är att två viktiga aktörer stärks, nämligen det civila samhällets organisationer och välfärdssamhällets institutioner.
När vi vaknar upp dagen efter, då måste vi komma ihåg att det var den offentliga sjukvården som räddade oss, tjänstemännen som jobbade övertid, budgetplanerarna, lärarna, och personalen inom äldreomsorgen som fick allt att funka.
Och att den återuppbyggnad som ska ske med statliga pengar, den måste villkoras att bidra till omställning. Inga pengar till brasilianska biffar eller miljövidriga transporter.