Alla minnens helighet

Jag tänker på människor som försvunnit ur mitt liv och som jag saknar.
Är man 54 så börjar det bli några stycken, både gamla och inte så gamla.
Nästan alla gravar där det finns någon jag saknar finns på annan ort. Jag kan inte besöka dem eller tända ljus för dem.
Inte för att jag tror att det spelar någon roll för dem, bara för mig.

En mycket kär vän som är på väg bort sa när jag frågade henne vad jag kan göra; "Kom ihåg mig. Tänk på mig."

Jag har tagit för vana att medvetet göra det varje dag, och också på de andra som är borta. Ett ljust minne, en stund av värme och vemod inne i mitt huvud.
Min farmors hårnät och hennes alldeles vita hår. Min farfar som låg och vilade middag på en rutig filt. Min vaari när han tog ut löständerna. Min mummu när hon plockade blåbär, på knä i riset med en hink som hon fyllde som om det var ingenting. Min mamma när hon satt och solade, hakan upplyft, ögonen stängda i brun frottéklänning.

Ibland tänker jag också på människor som lever, men som är borta från mig. Vänskaper som var allt för en tid och sen inget. Kärlek, sen icke kärlek.

Jag tänker på min bästis i lågstadiet som nu är en Facebook-vän som gillar nästan allt jag skriver. Tråden är tunn, men den finns.
Jag tänker på en pojkvän i tonåren, för snart 40 år sen, och hur hans mun kändes. Jag har glömt namnet och skulle säkert inte känna igen honom längre, men det var en blandning av Lypsyl med körsbärssmak och cigaretter och något rent och eget.
Jag tänker på ögonblick av ogrumlad glädje, en familj som för en tid levde på veteskorpor med smör och hallonsylt, en sommarstuga med en sten att simma ut till.

Inte är det den ofrånkomliga förlusten eller tidens gång som definierar stunden, utan att det hände, att det fanns. Att spindelväven som förenar oss med andra  människor är lika stark som den är flyktig.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Våga satsa på outnyttjad resurs

Prata med kärlek i orden

Var drar man linjen när den flyter?