När staden försvann

I dag högtidligshålls minnet av den första gången då människor använde kärnvapen, och utplånade hela staden Hiroshima och människorna i den.

Tänk tanken. En hel stad bara förintades i en vrålande eldstorm. Matställena, skolorna, stigarna, parkerna, pensionärerna. Huden rann av människorna. Marken och luften och jorden blev giftiga.

I min vardag har Hiroshima-dagen under de senaste 20 åren blivit en ganska mysig stund då man samlas nånstans, ofta i Sjökvarteret, och tänker på fred och känner de ljumma augusti-vindarna. Ofta pratar någon om andra saker än kärnvapen och upprustning, för de senaste åren har vi ändå levt i en tid då kapprustningen under det kalla kriget stannat av.

Är kärnvapnen ens en risk längre?
Svaret är ja. Det tillverkas kärnvapen. Det finns en direkt koppling mellan den civila användningen av kärnkraft och den militära användningen av uran. När Finland sluter avtal med Ryssland om att bygga kärnkraftverk så är det långt mer än en konspiratorisk misstanke att det finska kraftverket i slutändan bidrar till byggandet av bomber som kan förvandla hela städer till aska och död.

Mänskligheten har begått många förfärliga övergrepp genom historien, men det är få saker som kan mäta sig med beslutet att i ett slag bomba ihjäl så många människor.

Om något så är Hiroshima-dagen för mig en påminnelse om hur ytterligt och totalt den misslyckas som vill bygga fred med krig.
När röster höjs idag för att världen åter är på väg att bli farliga, mer krigisk och våldsam och att vi därför måste rusta upp, och att Åland kantänka måste försvaras lite mer, då säger jag; Jaha. Och hur har det funkat förr?
När har upprustning lett till fred?
Den enda chansen vi har att undvika krig är att bygga fred med fredliga medel. Och fred, det rättvisa och solidaritet.