Normkritik är självkritik
För några sen var det en vän som, i lätt anklagande ton, sa: Du har ju hela paketet!
Ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag hur rätt hen hade, och hur mycket det påverkar vem jag är och vad jag kan göra.
Jag är vit. Jag är högskoleutbildad. Jag är heterosexuell. Jag har levt i ett parförhållande med samma karl i över 30 år. Jag har fyra barn, hus, bil och sommarstuga.
För mig är det lätt, så lätt att vara kritisk mot heteronormen, mot förtrycket av sexuella minoriteter, och icke-vita. Jag har ju allt. Det kostar mig inget, och det är lätt för mig att plocka sympatipoäng för min vidsynthet och empati.
Det är inte att vara normkritisk. Att vara normkritisk är att ständigt ställa frågan; Varför? Varför är det så att vita heterosexuella människor är alltings mått? Hur går det till? Hur skapas föreställningen? När jag inser problemet, vad kan jag göra åt det? Vill jag det, om det innebär någon form av uppoffring för mig?
Tänk till exempel att du är 17 år gammal och inser att du kanske gillar personer av samma kön. Att vara 17 är en plåga redan om man uppfyller alla normer, för det känns aldrig så. Vad betyder det att känna sig ännu mer avvikande? Vad behöver man? Hur kan vi, alla, motverka att en mall och ett sätt att tänka och se människan styr så mycket, när den mänskliga mångfalden i alla tider och på alla platser de facto är så stor?
En dag i veckan kom min yngsta son hem och berättade att klassen under en lektion fått besök av en transperson som berättat om sitt liv och sina erfarenheter. Han sa det med en axelryckning.
Jag blev nästan tårögd. När jag var 14 visste jag inte ens att transpersoner fanns, och jag tänker på den fruktansvärda ensamheten för dem av mina klass- och skolkamrater som jag aningslöst förutsatte var precis som jag.
Mycket har hänt. Mer ska hända.
Heja Pride. Heja normkritiken, och ner med normerna.!Jag vet att jag aldrig, ur mitt aningslösa perspektiv, riktigt kan förstå, men jag vill. Kanske det kan räcka en bit.
Ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag hur rätt hen hade, och hur mycket det påverkar vem jag är och vad jag kan göra.
Jag är vit. Jag är högskoleutbildad. Jag är heterosexuell. Jag har levt i ett parförhållande med samma karl i över 30 år. Jag har fyra barn, hus, bil och sommarstuga.
För mig är det lätt, så lätt att vara kritisk mot heteronormen, mot förtrycket av sexuella minoriteter, och icke-vita. Jag har ju allt. Det kostar mig inget, och det är lätt för mig att plocka sympatipoäng för min vidsynthet och empati.
Det är inte att vara normkritisk. Att vara normkritisk är att ständigt ställa frågan; Varför? Varför är det så att vita heterosexuella människor är alltings mått? Hur går det till? Hur skapas föreställningen? När jag inser problemet, vad kan jag göra åt det? Vill jag det, om det innebär någon form av uppoffring för mig?
Tänk till exempel att du är 17 år gammal och inser att du kanske gillar personer av samma kön. Att vara 17 är en plåga redan om man uppfyller alla normer, för det känns aldrig så. Vad betyder det att känna sig ännu mer avvikande? Vad behöver man? Hur kan vi, alla, motverka att en mall och ett sätt att tänka och se människan styr så mycket, när den mänskliga mångfalden i alla tider och på alla platser de facto är så stor?
En dag i veckan kom min yngsta son hem och berättade att klassen under en lektion fått besök av en transperson som berättat om sitt liv och sina erfarenheter. Han sa det med en axelryckning.
Jag blev nästan tårögd. När jag var 14 visste jag inte ens att transpersoner fanns, och jag tänker på den fruktansvärda ensamheten för dem av mina klass- och skolkamrater som jag aningslöst förutsatte var precis som jag.
Mycket har hänt. Mer ska hända.
Heja Pride. Heja normkritiken, och ner med normerna.!Jag vet att jag aldrig, ur mitt aningslösa perspektiv, riktigt kan förstå, men jag vill. Kanske det kan räcka en bit.
Nåja kära vän, nu ska du inte bli allt för självkritisk så här på kvällskvisten. Om det är någon som tagit bladet från munnen och öppet stöttat hbtq-människorna så är det ju du! Nyan var långt före med de viktiga insikterna, och det var du som skrev texterna Nina, det kan ingen ta ifrån dig! Och det var inte bara ledarsidan på Nyan som uppskattades i tider av ihjältigande från den andra lokalblaskan, ni hade dessutom redaktionellt material i den mån ni kunde få folk att ställa upp och försökte nog så gott ni kunde synliggöra hbtq, det ska ni/du ha cred för! Lyckligtvis kom dagen när isen började smälta även på Åland, men att för den skull tro att vi är i land vore snudd på naivt. Den lokala föreningen, som förvisso gjort mycket gott, når dessvärre inte alls ut till hela hbtq-samhället, och de verkar negligera frågan när man försöker ventilera detta. Och fortfarande finns det personer på Åland som gifter sig till ett "normalt liv" för att så effektivt de kan radera ut alla misstankar och spekulationer kring sin person. Öppenheten och acceptansen har absolut blivit större, visst, men ännu är det svårt att manifestera same-sex ute i lilla åländska bondbyn
SvaraRaderaGillar du IS krigare???...allas lika värde...vad ska vi göra med IS krigare...välkomna dem...???
SvaraRadera