Bara normalmobbad
När jag gick i Vestersundsby skola i Jakobstad, mina sex första skolår, var jag mest rädd för att gå på toa (det fanns bara ett bås med dörr och det luktade illa), att jag skulle komma försent och, allra allra värst, att två flickor som var två år äldre än jag och dominerade skolgården, skulle få syn på mig.
Dessa två, som jag nu glömt namnet på, var elaka, maktfullkomliga i vårt lilla universum, och helt maktlösa utanför. Den kombinationen, att de på något sätt visste att lågstadiet var det enda stället där de någonsin skulle räknas och att de där hade total makt där, födde fram en uppfinningsrik ondska.
Det förstod jag förstås inte då. Det fanns ingen som pratade om mobbning, inga lärare på skolgården, ingen jämställdhetspolicy, ingen genusmedvetenhet.
Jag vill gärna tro att det är bättre nu. Jag vill tro att skolor och lärare är med medvetna och uppmärksamma, att de hinner se maktrelationerna och prata om dem.
Jag vill tro att föräldrar är mer medvetna och modigare, att de har vett att prata med sina barn.
Tyvärr finns det mycket kvar att göra.
Skolan är den viktigaste utbildnings-, utvecklings-, fostrings- och mänsklig samlevnadsplatsen vi har. Där lär sig våra barn läsa, skriva och räkna, och framför allt att fungera i grupp och överleva i flock. Skolan måste bli bättre på att självkritiskt, öppet och ödmjukt hantera mobbningen i skolorna. Inte för att det är lärarnas eller skolans fel att det förekommer, utan för att det är allas vårt ansvar att det inte gör det.
Vi behöver prata mer om mobbning, om dialog, om normer. Vi behöver bli bättre på att lyssna.
Barndomen och ungdomen kanske är den tid i livet när man lär sig hantera sina rädslor. Kanske det är meningen att man ska känna sig obekväm ofta, och skräckslagen ibland. Men inte jämt. Inte hela tiden. Inte utan att någon bryr sig.
Om någon hade sagt åt mig då, när jag var 10 år gammal, att det finns ett slut och en framtid, så hade det betytt mycket. Bara att nån såg.
(Jag var inget offer. Bara en normalmobbad, normalrädd, oftast osynlig flicka. De som hade det riktigt illa vet jag inte hur klarade sig).
Dessa två, som jag nu glömt namnet på, var elaka, maktfullkomliga i vårt lilla universum, och helt maktlösa utanför. Den kombinationen, att de på något sätt visste att lågstadiet var det enda stället där de någonsin skulle räknas och att de där hade total makt där, födde fram en uppfinningsrik ondska.
Det förstod jag förstås inte då. Det fanns ingen som pratade om mobbning, inga lärare på skolgården, ingen jämställdhetspolicy, ingen genusmedvetenhet.
Jag vill gärna tro att det är bättre nu. Jag vill tro att skolor och lärare är med medvetna och uppmärksamma, att de hinner se maktrelationerna och prata om dem.
Jag vill tro att föräldrar är mer medvetna och modigare, att de har vett att prata med sina barn.
Tyvärr finns det mycket kvar att göra.
Skolan är den viktigaste utbildnings-, utvecklings-, fostrings- och mänsklig samlevnadsplatsen vi har. Där lär sig våra barn läsa, skriva och räkna, och framför allt att fungera i grupp och överleva i flock. Skolan måste bli bättre på att självkritiskt, öppet och ödmjukt hantera mobbningen i skolorna. Inte för att det är lärarnas eller skolans fel att det förekommer, utan för att det är allas vårt ansvar att det inte gör det.
Vi behöver prata mer om mobbning, om dialog, om normer. Vi behöver bli bättre på att lyssna.
Barndomen och ungdomen kanske är den tid i livet när man lär sig hantera sina rädslor. Kanske det är meningen att man ska känna sig obekväm ofta, och skräckslagen ibland. Men inte jämt. Inte hela tiden. Inte utan att någon bryr sig.
Om någon hade sagt åt mig då, när jag var 10 år gammal, att det finns ett slut och en framtid, så hade det betytt mycket. Bara att nån såg.
(Jag var inget offer. Bara en normalmobbad, normalrädd, oftast osynlig flicka. De som hade det riktigt illa vet jag inte hur klarade sig).
Okej, du vet inte hur livet blev sedan, för oss som fick den nya skinnjackan sönderskuren, skolböckerna stulna eller utkastade i snön och som fick sitta ensamma på engelska-lektionerna när vi skulle jobba två och två, därför att ingen ville nedlåta sig till att sätta sig bredvid en. Jo det fick konsekvenser…
SvaraRaderaMed ett 9-årigt helvete i bagaget blev det förstås omöjligt att åter sätta sig på skolbänken när man äntligen blev fri. Det blev lågavlönade ströjobb, och ett ganska markant utanförskap redan från start då alla ens normala kontakter ju går via skolor under ungdomsåren, och dem fick man ju aldrig. Har man föräldrar som har företag kan man dock gömma sig rätt väl där. Bara ha familjen runt sig. Det blir ett själsligt fattigt liv förvisso, men man lever ju… på något vis. Förföljelsemanin har varit svårast att skaka av sig efteråt. På högstadiet, där ju skolan bestod av långa hemska korridorer som man ständigt skulle övervinna, älskade de att smyga upp bakom ryggen för att sedan skrämma mig. Man kan tycka att det låter harmlöst men när det inträffar 15-20 gånger per dag leder denna psykiska tortyr så småningom fram till att man börjar känna sig förföljd. Och detta fick jag kämpa med många år efter avslutad grundskola. Sömnen har varit ett annat problem för min del. Mardrömmarna. Det har nu gått snart 25 år sedan dessa händelser som förstörde så mycket för mig, och ändå manglas det natt efter natt i mina drömmar fortfarande. I dem är jag alltid lika utsatt, lika rädd, känner samma panik och ser deras hånfulla leenden när tårarna till sist kommer, det är en återkommande "film" som spelas upp många nätter. Det är inte helt optimalt att sedan gå på jobb och vara trevlig och glad, kan jag säga. Det skadade självförtroendet och den icke egenvalda ensamheten är väl det jag lider mest av numera. Jag hade velat resa, läsa vidare, känt att jag fått möjlighet att utvecklas… och naturligtvis skaffa egen familj, men alla dessa dörrar är stängda då jag inget vågar eller förmår. Jag överlevde helvetesåren… på Åland…. men någon kvalitet på livet blev det inte. Hade inte föräldrarna tagit hand om mig hade det nog gått väldigt illa. Blir man drabbad av utanförskap tidigt i livet så fastnar man där, det är min slutsats. /P
Inte har det blivit bättre av tron att allt löser sig bara man pratar om det, genusvetenskap och annat välment flum. Bristen på respekt och tolerans bottnar ofta i att några få ynkliga själar, präglade av dåliga gener, hemmaförhållanden eller gud vet vad, får härja fritt och drar med sig andra som hellre mobbar än blir mobbade. Skolans (och samhällets) menlösa hållning till denna lilla klick är grundproblemet. Istället får de härja fritt och i spelet mellan könen och om makten tar de för sig. De är ju så spännande...tills det blir ett hårt uppvaknande. Men, då står andra nyttiga idioter välvilligt på tur.
SvaraRaderaSå, nolltolerans och konsekvenser krävs i tidig ålder för att direkt bryta kopplingen till ökad status.
Tänk att NINA skriver att det finns onda females också. Se där!
SvaraRaderaÄr man genuin ålänning om man ite kan sjunga ålänningens sång...nix...de e man inte...
SvaraRadera