Mariehamn, augustikväll

Jag promenerar genom sensommarens mättade fukt. Dofterna vältrar sig fram i sänkorna. Gräs, äpplen, det gröna som multnat. Efter hela sommarens nästan-värme, nästan-klänning och ständiga väntan är linne och shorts allt som behövs. Asfalten hettar genom skorna.
Förbi mig cyklar en kvinna i min egen ålder. Hennes axlar har slappnat av i storblommig klänning och hon trampar lugnt, njutningsfyllt. Ingen motvind. Ingen brådska.
Grinden till Lilla holmen smäller igen med ett ljud jag exakt känner igen. På bryggan står en mamma med en liten pojke som gärna vill ha skorna på sig när han simmar.
Jag slinker ner i vattnet från den hala trappan. Vattnet är ogenomskinligt av sand, varmt och gudomligt svalt. Jag vaggar ut mot bojen, lägger mig och flyter.
På väg in mot stranden tänker jag att pojkgänget som plaskar och hoppar ser precis ut som alla små pojkar som simmar överallt i världen, som en kull hundvalpar som tumlar runt. Blanka, hala, kaxiga.

Jag sätter mig längst ut med handduken om mig, och tittar på dem. Först är det en som ropar: "Hoppa då, ditt fetto", åt en kille som tvekar.
Sen knuffar en annan i honom. Sen kastar han lera på en tredje som ber om nåd. De skriker åt varann.
Bög. Jävla fjolla. Fläskis.

På väg hem möter jag en ung man i tight skjorta och vita solglasögon. Jag undrar vad han fått höra när han var en liten pojke.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Tillit och strukturer

Våga satsa på outnyttjad resurs

Prata med kärlek i orden