Kärleken till en pojke

Idag fyller mitt andra barn 26 år. Det är ett ögonblick och en evighet.

När han föddes var jag nybliven mamma. Mellan honom och den äldsta är det 1 år och 8 månader. Jag var rädd att det inte skulle finnas plats i mitt hjärta för lika mycket kärlek till ett barn till. Det var ju dumt. När han kom blev han förstås älskad över alla bräddar, för att det var han.

Kärleken till ens  barn är inte en vara, och lyder inte under marknadens stenhårda lagar om tillgång och efterfrågan och prismekanismen. Den bara växer organiskt efter behov.

Mitt starkaste minne av denna pojkes första år är en natt när han inte sov (det hände ju), och jag satt på en madrass på golvet i lekrummet med hans fötter i min hand, små, mjuka, oanvända. Det var tyst, mörkt, och bara vi. Sällan har jag känt mig så nära någon annan.

När en son fyller 26 har han levt mycket liv som en mamma inte vet något om, inte är en del av eller ska bry sig om. Nya människor, nya platser, nån gång sen nya liv. Så ska det vara.

Hos mig finns han kvar när han var ett och två och åtta, när han åt för mycket godis på ett kalas, när han träffade sin syster första gången. När vi simmade från en ö till en annan och flöt på rygg i det ljumma havet när vi behövde vila.

Vilken lycka att kärleken bara fortsätter svämma över och inte bryr sig om tid eller plats utan bara om band som inte brister.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

En obunden utveckling

  Vart är vi på väg?   Den frågan har jag ställt mig många gånger i olika stunder i livet, både personligt och professionellt.  Inte bara när jag ser På spåret. Svåra livsval, tunga överväganden, osäkra tider. Genuin osäkerhet. För det mesta har det löst sig, och när det gått åt skogen har ändå en ny stig uppenbarat sig som lett framåt, en annan väg.   Denna vår har arbetet i Ålands lagting tagit en vändning som fyller mig och många andra med ett djupt obehag. Vi har ett parti vårt parlament och några individer i det p artiet för vilka skrivna och oskrivna regler och god ton inte gäller. Det betyder att vi ständigt balanserar på en gräns och ser hur den flyttar på sig.   Obunden samling har utvecklats från ett ostyrigt tricksterparti med otydlig linje till ett stenhå rt högerpopulistiskt parti med täta likheter och kopplingar till Sverigedemo kraterna, komplett med krav på enhetskultur och motstånd mot all förändring som utvecklar ett samhälle som de facto ...
Läs mer

Besatta av sex

 Det finns ett parti och en rörelse på Åland, och i världen för all del, som är besatt av sex och kön. Andras sex. Andras kön. Andras frihet. Det är som om dom inte kan tänka på annat än hur andra ska bete sig, klä sig, kalla sig, yttra sig. Det kommer alltid en släng på slutet, som i den senaste insändare från Obunden samling, om att alla självklart får vara som dom vill, men hela texten handlar om att man inte får prata om det inte uttrycka sin särart, inte synas. Det är alltså ok att böga sig, bara man inte pratar om det. Bara vi skyddar barnen från den förskräckliga insikten att folk är olika. Den här diskussionen är särskilt intensiv i samband med Pride-veckan, denna fest för mångfalden, denna karneval för frihet (ja, frihet) och glädje över att människor med varierande sexuell orientering och könsidentitet också finns, alltid har funnits och alltid får finnas. Jag tror det är viktigt att komma ihåg en sak. Den högerpopulistiska rörelse allt detta tankegods kommer ifrån har so...
Läs mer

Om kläder i lagtinget

 Under torsdagens lagtingsdebatt lyfte Stellan Egeland (Obs) ett flertal gånger att det var feministernas fel att det kommer en backlash som gör att unga killar nu låter sig påverkas av kvinnofientliga "influencers". Som exempel gav han att karlar i velourbyxor kommer till skolor och säger åt killar att dom måste lära sig gråta. Säkert kan detta ha förekommit någon gång efter 1970-talet, men jag har inte under min livstid sett någon man klädd i sagda plagg. Skulle man dyka upp så i dagens högstadier tror jag det skulle ge upphov till stor munterhet. Med detta sagt är det klart att Stellan Egeland ser en klar koppling mellan hur man klär sig och vilka frågor man lyfter. Velour är uppenbart feminint och omanligt (utan att alls problematisera begreppen). Samtidigt har det på annan plats sagts med bestämdhet av samme man och hans parti, att kläder inte har något signalvärde alls, det handlar bara om att vara stilig. Hur går detta ihop? Jag vet inte om den obundna gruppen verklige...
Läs mer