Fri kultur, fritt ord, fri bildning
Det finns alltid en massa saker att vara rädd för. Corona-virus, att bli ensam, klimatkrisen.
En sak som skrämmer mig är förskjutningen i syn på kultur, journalistik och public service som skett under de senaste tio åren.
Det pågår ett ideologiskt legobygge där kulturen och det fria ordet bit för bit ska underordnas en ritning som resulterar i en etniskt ren, konservativ och bakåtblickande nation som leds av starka (manliga) ledare.
Det är ingen slump och inget nytt att högerpopulister och partier som befinner sig på den totalitära sidan av spektret ger sig på det fria ordet, den fria bildningen och det fria kulturlivet. Det har funkat så många gånger förut. Det har skrivits kilometervis av analyser kring hur det går till när man bygger ett land och ett folk och en stor ledare.
Man börjar med en kultursyn som vill underordna konst, litteratur, scenkonst och musik ett nationalistiskt projekt, och sen beskriver man annan kultur som smutsig, befläckad och pervers. Det är en del av förhärligandet av den egna nationen och det egna folket, en del av uppbyggnaden av ett glorifierat förflutet och en del konstruktionen av det avvikande, de avvikande.
Man går vidare med att utmåla det fria ordet, oberoende media som opålitliga, färgade och lögnaktiga om de inte stämmer in i hyllningskören för det nationalistiska projekt. Man påstår sig se konspirationer och kopplingar. Det man inte gillar är fake news, och de som producerar fake news är "de andra", de som inte tillhör ett konstruerat vi.
Mer och mer känner jag, som vill leva i ett multikulturellt, multietniskt, demokratiskt och levande samhälle i framåtrörelse, att det vi måste värna är det vilda och fria och förändrande kulturlivet, den vilda, fria och förändrande journalistiken och den vilda, fria och förändrande folkbildningen.
Allt som ställer frågor, allt som gräver och skaver och bökar, allt som är besvärligt. All kultur som frågar vad det betyder att vara människa, utan annan agenda än nyfikenheten, skaparkraften och kreativiteten.
I Finland vill Sannfinländarna prioritera nationellt uppbygglig konst. I Sverige ifrågasätts muséers utställningsverksamhet av politiska skäl. Över hela Norden och i Storbritannien ifrågasätts public service-institutionen, denna viktiga stöttepelare för människors möjlighet att få korrekt och tillgänglig information, analyser och kritisk granskning.
Precis enligt samma mönster som till exempel i 30-talets Tyskland eller Italien.
Som politiker och tidigare journalist önskar jag tre saker:
1. Lite mer eftertänksamma politiker som funderar på vad det betyder och vart det leder om man väljer den vägen.
2. Ännu tuffare och modigare och kunnigare journalister som inte släpper sin granskande och ifrågasättande roll.
3. Kulturutövare och konstnärer som följer sin kreativitet, sin fantasi och sin lust utan att styras av nån annans politiska agenda.
Bara det.
En sak som skrämmer mig är förskjutningen i syn på kultur, journalistik och public service som skett under de senaste tio åren.
Det pågår ett ideologiskt legobygge där kulturen och det fria ordet bit för bit ska underordnas en ritning som resulterar i en etniskt ren, konservativ och bakåtblickande nation som leds av starka (manliga) ledare.
Det är ingen slump och inget nytt att högerpopulister och partier som befinner sig på den totalitära sidan av spektret ger sig på det fria ordet, den fria bildningen och det fria kulturlivet. Det har funkat så många gånger förut. Det har skrivits kilometervis av analyser kring hur det går till när man bygger ett land och ett folk och en stor ledare.
Man börjar med en kultursyn som vill underordna konst, litteratur, scenkonst och musik ett nationalistiskt projekt, och sen beskriver man annan kultur som smutsig, befläckad och pervers. Det är en del av förhärligandet av den egna nationen och det egna folket, en del av uppbyggnaden av ett glorifierat förflutet och en del konstruktionen av det avvikande, de avvikande.
Man går vidare med att utmåla det fria ordet, oberoende media som opålitliga, färgade och lögnaktiga om de inte stämmer in i hyllningskören för det nationalistiska projekt. Man påstår sig se konspirationer och kopplingar. Det man inte gillar är fake news, och de som producerar fake news är "de andra", de som inte tillhör ett konstruerat vi.
Mer och mer känner jag, som vill leva i ett multikulturellt, multietniskt, demokratiskt och levande samhälle i framåtrörelse, att det vi måste värna är det vilda och fria och förändrande kulturlivet, den vilda, fria och förändrande journalistiken och den vilda, fria och förändrande folkbildningen.
Allt som ställer frågor, allt som gräver och skaver och bökar, allt som är besvärligt. All kultur som frågar vad det betyder att vara människa, utan annan agenda än nyfikenheten, skaparkraften och kreativiteten.
I Finland vill Sannfinländarna prioritera nationellt uppbygglig konst. I Sverige ifrågasätts muséers utställningsverksamhet av politiska skäl. Över hela Norden och i Storbritannien ifrågasätts public service-institutionen, denna viktiga stöttepelare för människors möjlighet att få korrekt och tillgänglig information, analyser och kritisk granskning.
Precis enligt samma mönster som till exempel i 30-talets Tyskland eller Italien.
Som politiker och tidigare journalist önskar jag tre saker:
1. Lite mer eftertänksamma politiker som funderar på vad det betyder och vart det leder om man väljer den vägen.
2. Ännu tuffare och modigare och kunnigare journalister som inte släpper sin granskande och ifrågasättande roll.
3. Kulturutövare och konstnärer som följer sin kreativitet, sin fantasi och sin lust utan att styras av nån annans politiska agenda.
Bara det.
Kommentarer
Skicka en kommentar