Stiltje i regeringsbåten

 När till och med tidningen Ålands ledarsida (med verbalt välbehag) drar ner byxorna på regeringens budgetförslag kan man med viss säkerhet anta att den är ganska blek.

Det betyder förstås inte att budgeten är innehållslös. Politiker och ibland journalister lever ibland i illusionen att det är politiker som bestämmer i högre grad än vad som är fallet. Minst 80 % av en budget är fastslagen redan innan man inleder processen, i kostnader och verksamheter som rullar på i enlighet med lag och bestämmelser, där behoven finns.

Till den delen är det ett kompetent jobb. Siffrorna som betyder att hälsocentralen har öppet när du har ont i halsen, att färjan går när du vill hem och att gymnasiets dörrar öppnar när en ny termin börjar, finns där. Det har vi tjänstemannakåren och en fullkomligt överlastad finansavdelning att tacka för.

Det som saknas är all form av politisk vilja till förändring och utveckling. Man vill inte reformera läroplikten, utan lappar och lagar till nästan samma kostnader, samtidigt som man puttar ut lite pengar för att bekämpa psykisk ohälsa bland unga. Vet den ena handen inte alls vad den andra gör?

Man tar upp pengar för att hålla Sottunga flytande med nödhjälp, men vågar fortfarande inte säga ett pip om hur en framtida kommunstruktur borde se ut. Ändå finns det alternativ. Man kunde ta ledningen, och säga att, med all respekt för kommunalt självbestämmande, ska vissa helheter utredas så att kommunerna kan ta ställning till ett skarpt förslag. Man kunde ge upp tanken att slå samman kommuner, och peka i riktning mot att landskapet tar över också äldreomsorgen och kanske grundskolan, så att kommunerna bara blir trivselklubbar men ändå finns kvar.  Eller man kunde öka landskapsandelarna åtminstone till den nivå man lovade under valrörelsen. Men icke.

När det gäller den viktigaste frågan av alla just nu, den om hållbarhet och klimat och biodiversitet, fortsätter regeringen plottra på med småsaker, visserligen bra i sig, men undlåter att fatta de stora besluten.

Den stora visionen om storskalig havsbaserad vindkraft ställer sig i vägen för det som konkret kunde göras idag. Vindkraft i havet om 20 år får lite nålpengar, men man köper dieselfartyg till skärgårdstrafiken. Man sätter tid och pengar på en klimatlag som ändå kommer att träda i kraft genom ett EU-beslut, men får inte fram en länge efterlängtad vattenlag.

Ingen regering lyckas, ingen kommer i mål. De flesta vet ändå vad de vill, antingen utgående från en ideologisk bas eller för att man kommit överens i ett regeringsprogram om vad man vill åstadkomma, i den kompromisslösning en regering är.

Regeringen Thörnroos var bara överens om vad de inte ville. Nu syns resultatet. Ingen och inget gungar båten.