Värna välfärden, utveckla strukturerna

 

Här är det jag sa i dagens budgetdebatt i lagtinget.

Som vänsterpolitiker är det tryggt och trevligt att stå på vår kant i den här debatten, där de övriga partierna grälar om vem som är mest och bäst borgerlig. I den liturgin har vi vår egen analys både vad gäller ekonomin och vad som är bäst för människorna. I tuffa tider ska samhället stå som hälleberget, inte vingla hit och dit med orealistiska sparmål. Däremot tror vi att reformer kring dyra strukturer måste sättas igång, nån gång. Det duger inte att sitta på händerna och varken spara eller slösa.

Det har också varit ett fascinerande skådespel att bevittna hur majoriteten bryts sönder inifrån. Som medlem i finans- och näringsutskottet vill jag poängtera att vår roll där inte är att lappa ihop regeringen genom svavelosande skrivningar som inte betyder någonting. Regeringen måste ha majoritet för sin budget om man lägger fram den. Så fixa det, eller gör de förändringar i regeringsbasen som krävs.

Som bekant tycker jag inte att siffrorna i budgeten är det viktigaste, inte ens om de ett specifikt år balanserar eller inte, utan vad vi köper för våra gemensamma medel. Vår budget är inte en uppräkning av kostnadsposter, utan en jublande bekräftelse av allt gott och fint vi gör tillsammans, för varandra, även om vi här i salen är oense om detaljerna. Samhällets uppgift är inte att göra någon rikare utan alla starkare.

Jag vill prata om välfärden. Ett stort tack inledningsvis för att det nu finns utrymme för det viktiga arbetet med en folkhälsostrategi. Det hoppas jag blir ett sånt dokument som man använder för att styra pengar i rätt riktning och satsa mer där det behöver satsas. En folkhälsostrategi kan, om man tar den på allvar, bli ett tungt sätt att driva en utveckling av välfärden.

Vi socialdemokrater menar förstås att det är det som behövs. När kollegerna på högerkanten, både i majoritet och opposition, vill se försämringar i den lagstiftning som ger alla ålänningar rättigheter till bra skola, vård och omsorg så vill vi se utveckling. Både för människornas bästa

Två viktiga områden är äldreomsorgen och tandvården.

Om äldreomsorgen pratar alla

. Det är ett kommunalt ansvar som borde utvecklas gemensamt, och där landskapsregeringen borde ta ledarskapet i att samordna och utveckla sådant som med bestämdhet skulle göras bättre, om ens alls, om det fanns ett samarbete. Ingen vill ha fler kommunalförbund. Kommunreformer ska vi inte prata om. Samtidigt finns behovet där, och de kommande åren kommer att ställa oss inför stora utmaningar. Jag tycker man borde bryta ner detta i hanterliga delar och ta itu med jobbet. Hur jobbar vi med utmaningarna med utbildning och rekrytering av personal. Vi klarar inte personalbristen genom att kommuner knycker närvårdare av varann. Hur löser vi behovet av demensplatser? Hur och vilken välfärdsteknik kunde hjälpa äldre att bo hemma och känna sig trygga så länge de vill det? Vi föreslår ett tillägg, både i pengar och uppdrag, till utarbetandet av det äldrepolitiska programmet. Det är orimligt att detta uppdrag, om det ska göras ordentligt, läggs på de få personer som idag har ansvaret för hela denna sektor på landskapsregeringen. Om det inte blir gjort blir det sämre och dyrare i en annan ände, och de som lider är våra äldre medborgare.

Sen till ett ämne som ingen annan pratar om, nämligen tandvården. Allmän tandvård är ett sätt att få friskare medborgare, starkare medborgare och lägre framtida kostnader för att man undviker sjukdomar och ohälsa som följer av dåligt skötta tänder. Under den förra mandatperioden togs ett tandvårdsprogram fram, och till följd av det genomfördes några betydelsefulla förbättringar, så att bland annat att de grupper som idag har rätt till ÅHS tandvård kom under högkostnadsskyddet. Nu är det, tycker vi, dags att utvärdera och att börja blicka framåt vad som kan vara nästa steg i utvecklingen. Kanske ska systemet reformeras helt, så att den allmänna tandvården inte handlar om åldersgrupper utan inkomstgränser, så att de minst bemedlade kan garanteras tandvård. Det vill vi prata om.

 

Så över till ett annat viktigt område, nämligen den förlängda läroplikten. Det är en reform vars kostnader landskapet nu bär, genom att man av nödvändighet har höjt anslaget för studiemedel och datorer. Det måste man göra om man inte vill försätta åländska studerande i en avsevärt sämre position än andra finländska ungdomar. Man famlar efter lösningar på den samordning av stödinsatser som den finländska lagen innebär, men hittar inga svar. Det blir alltså inte bra, men det kostar. Vårt förslag är att man omedelbart inleder processen med att införa förlängd läroplikt utgående från den finländska lagstiftningen, men med anpassningar till åländsk verklighet, och att man ser över möjligheten att finansiera reformen genom en justering av det förhållandevis höga studiestödet. Man måste våga förändra om man vill förbättra. Och den som bara vill tänka på pengarna kan räkna ut vad en ung person kostar som faller ur systemet, för en livstid.

 

Några ord slutligen om förslaget till en ny modell för jämställdhetsbonus. Den som bemödat sig att bekanta sig med den tidigare reformen av vallagen kan konstatera att man uttryckligen avrådde från en bonus som belönar ett valresultat snarare än partiernas arbete för att uppnå den. En bonus belönar eller bestraffar väljarnas val är en djupt odemokratisk väg där regeringen tar sig rätten att säga hur väljarna valt rätt eller fel. Jag hoppas innerligt att man i processen ska tänka om, och hitta ett system att utdela jämställdhetsbonus som inte åsidosätter den demokratiska processen, men belönar partiernas ansträngningar att åstadkomma ett jämställt parlament.