Dag 1. Vem är jag nu?

Ärligt talat. Det är som att sitta i en frysbox att (av egen förskyllan) tvingas flytta bort från Nyans redaktion till ett eget rum på nedre våningen.
Det är tyst. Ingen frågar mig något. Jag kollar Facebook osunt ofta.
Den första dagen som tvättäkta sossekandidat är över, och jag är lite vilsen.

Nu börjar jobbet med att skala av mig en identitet som journalist, för att kunna göra ett bra jobb som politiker.

Kanske en trosförklaring är på sin plats.

Jag tycker att meningen med politik inte är makt, utan inflytande. Man kan ha mycket makt och förvalta den dåligt. Då har man inget inflytande.
I vår del av världen är det ingen som regerar ensam. Därför måste man vara bra på att samarbeta och leda. Man måste ha koll på sin polstjärna, så att man inte kör vilse i vardagens intriger och schackrande.
Mina bottnar finns i fredsrörelsen, i den kritiska feminismen och i internationell solidaritet.

Det osexigaste jag vet är knutpatriotisk självgodhet. Det näst värsta är humorlöshet.

Den vänster där jag hör hemma sätter omsorg, gemenskap och solidaritet först, före individens självförverkligande. I min värld finns ingen frihet så länge det finns förtryck, och så länge friheten gäller bara de få.
Jag blir varm om kinderna av människor som avstår. Människor som är sparsamma. Människor som inte ska ha, utan kan vänta.
Förbannad blir jag av sådana som tycker att andra ska spara och uppoffra sig, men inte de själva.

De rika behöver inte min solidaritet. Lundqvistarna och Erikssönerna och Wiklöfarna i världen klarar sig själva, det har jag fullt förtroende för. Bra för dem, men inte min sak.

Kamrat är ett fint ord. En jämnbördig relation med ett ömsesidigt beroende. Så ska världen se ut.

(Förstås röstar jag på Sara.)