Mod och kärlek

Under de senaste veckorna är det många som sagt åt mig att jag fattat ett modigt beslut, som ger mig in i politiken. Jag blir glad förstås, men jag skäms lite också.

Modig, det är den där 70-åriga syriska mannen som bar sin drygt 90-åriga över gränsen till Turkiet, undan krig och fasor. Jag hade legat i en grop och hulkat av skräck.

Modig är den somaliska kvinnan som är först i sin by med att inte låta omskära sin dotter. Ett sånt kolossalt steg, en sådan revolution mot förtrycket.

Modig var min morfar, som jag tänkt på extra mycket denna vecka, som gav sig ut i kriget och klarade av att komma hem och vara som en människa, med allt det inom sig.

Modig är den romska kvinnan som brukar sitta på Torggatan och be oss om hjälp fast hon dagligen möter förakt och ilskna blickar.

De gör eller gjorde alla det av kärlek. Den syriska mannen av kärlek till sin gamla mamma. Den somaliska kvinnan för att hon älskar sin dotter. Min morfar för att han älskade sitt land. Den rumänska kvinnan för att hon älskar sin familj.

De förtjänar vår respekt och vår utsträckta hand, för att de är som vi, men lite modigare.

Det gör mig djupt, djupt förbannad att anonyma fegproppar i vårt samhälle tar sig rätten att sprida sina fördomar och sin rädsla för det främmande, mot människor de inte vågar lära känna.

Det tycker jag vi ska säga nej till.

Jag tycker att vi ska drivas av kärlek, till vår familj, till alla våra medmänniskor, till vårt samhälle och till den fantastiska åländska naturen. Jag tror att politik kan vara den praktiska, vardagliga och lite tröga manifestationen av kärlek, omsorg och ansvarstagande.

Kärleken, den ska varken vara tom på innehåll, svartsjuk eller småaktig.