Hannes Rokala, till minne

Min älskade morfar, min vaari, dog när jag var 16 år. Han fick en hjärtinfarkt en sommardag när han var ute i skogen och skar björkris till en bastukvast. Han hann hem till Aura-mummu, flickan han gifte sig med när hon var 17. Sen var det slut.

På hans begravning grät vi så våldsamt att vi började skratta, och mummu bara såg på oss och förstod. Hon läste bara Jerry Cotton-deckare i ett år efteråt. Ju mera blod och sprit det var, desto bättre.

Vaari, Hannes Rokala, var en arbetare och kommunist från Ykspihlaja. Han gick ut i vinterkriget, nygift och kär. Aura-mummu blev inkallad att arbeta i hamnen. Hon lastade av cementsäckar och potatis den hårda krigsvintern.
Mellan krigen kom han hem, och lagade ett barn. När han for iväg till fortsättningskriget behövde mummu inte göra det tunga arbetet längre, och sen föddes min moster Sinikka.

När fortsättningskriget var slut fick vaari bara köra förbi Kokkola på väg norrut till Lappland, för att jaga bort tyskar.
Året efter föddes min mamma Anna-Liisa.

Till mig sade vaari aldrig något om kriget. Han ville inte prata om det. Han byggde ett hus, fostrade och försörjde tre barn och var världens snällaste morfar. Det enda han någonsin blev arg på var när jag hade lämnat ett tuggummi på gaveln till soffan, och han fastnade i det när han vilade middag.

Det föll mig aldrig någonsin in att han med sina händer hade hållit i ett vapen och dödat andra människor. Det måste han ha gjort, eftersom han överlevde. Han bar det ensam.

Krig är skit. Det finns inget fint och förädlande med det, bara överlevare. Min vaari gjorde det han måste, och levde vidare.
Jag gråter ännu när jag minns hur hans famn doftade.