En dag av lycka

Ibland uppfylls jag, plötsligt, flyktigt och svindlande, av insikten om alla de nätverk och trådar som binder mig samman och oss samman, på Åland, i världen.
Det är som att, för några sekunder, se hur allt hänger ihop i alla dimensioner, som spindelväv när solen står snett.

I förrgår såg jag ett program i tv, om svampar. Det visar sig att svampar finns överallt, alltid, och binder samman hela jorden i ett nätverk som kommunicerar, förändras och anpassar sig till alla förändrade omständigheter.

På Scheffersgränd stod en mamma med två små flickor. Den yngre frös om fingrarna, och mamman lirkade på henne ett par rosa vantar.
Jag kände i min kropp alla de gånger jag stått och petat in bångstyriga fingrar i vantar medan klockan tickat, en kall morgon då vintergruset fortfarande legat kvar på gatorna.

Slemmern var försvunnen, insvept i en dimma som bara lät ana strandlinjen. På Strandgatan nickade jag mot mannen som går med stavar, som jag möter varje morgon 07.50 ungefär. På drygt två år har vi kommit så långt. Han är där och jag är där. Vi nickar.

På kvällen, efter ändlösa möten, snabbt hoprafsad middag, föreläsning, diskussion, landade jag i Ytternäs skola, på ett träningspass som fick alla muskler att skrika fast jag bara gjorde de lättare övningarna. Äntligen slutade skallen brusa.
Stunden av ren lycka och gemenskap efteråt, när man står i kön för att ställa in vikterna i det kalla lagerutrymmet, och alla tanter är svettiga.
Vi är där. Vi nickar.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Tillit och strukturer

Våga satsa på outnyttjad resurs

Prata med kärlek i orden