Nina Fellman

Ni som inte är intresserade av åländsk politik, sluta läsa. Det här är för er andra. Jag läser i tidningen Ålands ledare "...det fanns för bara några år sedan en enighet inom det politiska Åland om att strukturerna måste ses över". Sen fortsätter resonemanget enligt känt mönster. Allt har gått fel för att kommunreformsprojektet gick över till att "rita en färdig karta", och det har funnits en inställning att "det endast finns en enda väg." Var ska jag börja? Det har aldrig funnits någon enighet om att strukturerna ska ses över. Tvärtom. Det har funnits ett stenhårt motstånd mot all förändring, som lite grann mjukats upp genom den pågående reformprocessen. I processen fram till liggande förslag diskuterades flera olika alternativ. Det ordnades diskussioner, det gjordes opinionsmätning. Det första förslaget som landskapsregeringen kom med justerades enligt de synpunkter som kom fram, på flera punkter. (De förändringarna avskrevs förstås som att reg...

Den 11 september sattes en punkt i mitt liv. Min minsta baby-pojke fyllde 18, och jag har inte längre några minderåriga barn. Alla som är föräldrar vet förstås att det egentligen inte betyder någonting för kärleken eller för oron eller för omsorgen eller ansvaret. Allt är kvar. Jag ser 75-åriga föräldrar som oroas över sina barn, som inte kan sova på nätterna för att de funderar på hur de ska kunna hjälpa till. Det tar uppenbarligen aldrig slut. Det visste jag ju inte när den första föddes för 26 år sen, men jag minns känslan av total panik när han satt i sin bilstol på köksbordet, den dagen vi kom hem från BB. För alltid, för evigt mitt ansvar. Man är ju ingen färdig mamma när man blir det. Man lär sig att vara ett halvtaskigt, utsjasat försök att göra sitt bästa. Man hoppas på ljusa stunder, att viljan och ambitionen ska uppbära det ofrånkomliga misslyckandet att vara perfekt. Att ens barn ska se hur man älskar dem fast man misslyckas på alla möjliga mänskliga sätt. Att bulla...

Jag måste erkänna en sak. Val gör mig alltid lite gråtmild. Det är så fint att alla får säga vad de tycker och vem som ska bestämma, och att det faktiskt blir så sen. Det svenska valet är fint i högsta potens, för i nästan inga andra länder i världen fungerar demokratin så bra. Sverige är ju liksom... Sverige. Där man har titthål i olika höjd för den som genom ett skyddande staket vill se ombyggnaden av Slussen. Där alla svåra frågor paketeras i utredningar så länge att folk av ren utmattning går med på att ta ett steg framåt. Där humanismen och socialdemokratin så länge varit samhällsbärande att till och med högern är rätt solidariskt anstruken. (Och ok. Självklart är det inte perfekt. Inte ens Sverige. Det finns problem). I alla fall slutade också denna valnatt för min del i diskreta tårar. Det var när parti efter parti, inte bara på vänsterkanten tydligt deklarerade sitt avståndstagande till rasismen, till Sverigedemokraterna och till att bli beroende i sin regeringsbildning av...

Jag är rädd för nazisterna. För Alternativ för Sverige, Nordiska motståndsrörelsen och allt vad de nu heter, dessa flaggviftande, marscherande och fradgade fanatiska grabbar, med sina machomaner och sitt förakt. Inte rädd för min egen fysiska person. Inte rädd för det som händer idag. Skräckslagen inför den tid som kommer, där inte längre Sverigedemokraterna eller Sannfinländarna är det yttersta alternativet, utan där organisationer som öppet förespråkar och använder våld mot sina meningsmotståndare är det nya normala. Jag, som ägnat de senaste tio åren åt att i tal, skrift och  handling motarbeta denna utveckling med mina bästa och vassaste argument, med kunskap, statistik och den humanism som är min religion - jag finner mig rådlös. Hur, hur ska jag få fram min vädjan till alla som aningslöst eller anande eller fullt medvetet röstar in inte bara rasister utan nazister. Ska jag ropa: Snälla, gör inte detta. Vi har varit på den här vägen förut, och den slutar alltid illa....