Hurra för Sverige!
Jag måste erkänna en sak. Val gör mig alltid lite gråtmild. Det är så fint att alla får säga vad de tycker och vem som ska bestämma, och att det faktiskt blir så sen.
Det svenska valet är fint i högsta potens, för i nästan inga andra länder i världen fungerar demokratin så bra. Sverige är ju liksom... Sverige. Där man har titthål i olika höjd för den som genom ett skyddande staket vill se ombyggnaden av Slussen. Där alla svåra frågor paketeras i utredningar så länge att folk av ren utmattning går med på att ta ett steg framåt. Där humanismen och socialdemokratin så länge varit samhällsbärande att till och med högern är rätt solidariskt anstruken.
(Och ok. Självklart är det inte perfekt. Inte ens Sverige. Det finns problem).
I alla fall slutade också denna valnatt för min del i diskreta tårar. Det var när parti efter parti, inte bara på vänsterkanten tydligt deklarerade sitt avståndstagande till rasismen, till Sverigedemokraterna och till att bli beroende i sin regeringsbildning av dem.
Det var vackert och fint, även om det inte håller, för valresultatet var för allt det är värt en stor, tydlig, odiskutabel seger för antirasismen. Bara ynka 17,7 % av svenskarna har låtit sig fördelas av lögnen att allt är flyktingarnas fel. Hela 83 % av väljarna sa nej till en rasistisk politik.
Och väljarna belönade de partier som var tydligast i sitt ställningstagande - Centern och Vänsterpartiet. De har inga likheter i övrigt, men just där stod de stadigt.
Ni förstår, bara att kunna skriva detta är lite rörande. Inför en krånglig regeringsbildning och alla världens analyser och kommande kompromisser tycker jag vi ska framhålla detta. Rasisterna förlorade valet, så det sjöng om det.
Varför inte lyfta fram det goda?
Det svenska valet är fint i högsta potens, för i nästan inga andra länder i världen fungerar demokratin så bra. Sverige är ju liksom... Sverige. Där man har titthål i olika höjd för den som genom ett skyddande staket vill se ombyggnaden av Slussen. Där alla svåra frågor paketeras i utredningar så länge att folk av ren utmattning går med på att ta ett steg framåt. Där humanismen och socialdemokratin så länge varit samhällsbärande att till och med högern är rätt solidariskt anstruken.
(Och ok. Självklart är det inte perfekt. Inte ens Sverige. Det finns problem).
I alla fall slutade också denna valnatt för min del i diskreta tårar. Det var när parti efter parti, inte bara på vänsterkanten tydligt deklarerade sitt avståndstagande till rasismen, till Sverigedemokraterna och till att bli beroende i sin regeringsbildning av dem.
Det var vackert och fint, även om det inte håller, för valresultatet var för allt det är värt en stor, tydlig, odiskutabel seger för antirasismen. Bara ynka 17,7 % av svenskarna har låtit sig fördelas av lögnen att allt är flyktingarnas fel. Hela 83 % av väljarna sa nej till en rasistisk politik.
Och väljarna belönade de partier som var tydligast i sitt ställningstagande - Centern och Vänsterpartiet. De har inga likheter i övrigt, men just där stod de stadigt.
Ni förstår, bara att kunna skriva detta är lite rörande. Inför en krånglig regeringsbildning och alla världens analyser och kommande kompromisser tycker jag vi ska framhålla detta. Rasisterna förlorade valet, så det sjöng om det.
Varför inte lyfta fram det goda?
Kommentarer
Skicka en kommentar