Nina Fellman

När man sitter på en maktposition, vilket jag självklart gör, även om själva maktutövningen varken är så rätlinjig eller omfattande man utifrån kan tro, så ska man inte klaga så mycket. Det ingår i spelets regler att kritiken ska vara hård och att man som minister alltid har ett informations- och kunskapsövertag som bara kan avhjälpas genom att man förklarar, förklarar, förklarar - och sen accepterar att man kanske inte blir trodd och ofta medvetet missförstådd. Även det hör till spelet. I denna sena stund, inför stundande jul och nyår, har jag ändå gjort en reflektion. Få människor, alldeles för få faktiskt, använder den mest verkningsfulla, konstruktiva och snabba påverkningsmetoden av alla - snällheten. Efter att ha lyssnat på budgetdebatter, kommundebatter, trafikdebatter och nu senast fullmäktigedebatten i Mariehamn, är det mest slående hur ihållande negativismen, aggressiviteten och  misstron är i det politiska samtalet, och hur få som lyfter blicken dit där den borde v...

I lördags var jag på biblioteket och deltog i uppföljningen av #metoo på Åland. En av hashtaggarna vi valde då det begav sig var #högtskalldetklinga Varje gång någon på scenen sa det, fick jag en klump i halsen. Det skall klinga högt, tänkte jag. Det är inte de enstaka kändisskandalerna, Svenska akademien, eller Weinstein som är den stora omvälvningen efter #metoo, utan just mängden av vittnesmål som klingat så högt och så fritt. Det är systerskapet under ytan, där alla fått berätta, där alla blivit trodda och där ingen dömt. Flera av de män som deltog med sina reflektioner (bara en sån sak - åländska karlar som står på en scen och pratar sakligt om sexuella trakasserier mot kvinnor, utan ett endaste "hö hö hö"), gav uttryck för ett uppvaknande, en insikt. Nästan ingen fattade att detta händer nästan alla kvinnor. Få förstod hur ihållande och genomgripande kvinnors liv formas av att vi som kön är fritt villebråd i så många mäns ögon. Jag förstod det då inte, inte på ...