Om snällhet
När man sitter på en maktposition, vilket jag självklart gör, även om själva maktutövningen varken är så rätlinjig eller omfattande man utifrån kan tro, så ska man inte klaga så mycket.
Det ingår i spelets regler att kritiken ska vara hård och att man som minister alltid har ett informations- och kunskapsövertag som bara kan avhjälpas genom att man förklarar, förklarar, förklarar - och sen accepterar att man kanske inte blir trodd och ofta medvetet missförstådd. Även det hör till spelet.
I denna sena stund, inför stundande jul och nyår, har jag ändå gjort en reflektion.
Få människor, alldeles för få faktiskt, använder den mest verkningsfulla, konstruktiva och snabba påverkningsmetoden av alla - snällheten.
Efter att ha lyssnat på budgetdebatter, kommundebatter, trafikdebatter och nu senast fullmäktigedebatten i Mariehamn, är det mest slående hur ihållande negativismen, aggressiviteten och misstron är i det politiska samtalet, och hur få som lyfter blicken dit där den borde vara fäst, på framtiden.
För mig är det viktigt att dels vila från denna korseld, och dels att jobba med och omges av människor som ger glädje, omtanke och omsorg i det lilla.
Vilan finns i mitt hem, med mina katter, mina romaner, min soffa och de simpla vardagsmiddagarna med min son.
Och glädjen, ja, den finns.
Låt mig vara riktigt personlig, och utnämna några ljusbärare i min närhet. Alldeles för sällan säger vi ju åt varann sånt som är viktigt.
Runa Jansson, mina barns farmor. I över 30 år, sen jag var 19 år gammal, har hon har varit min vän och mitt stöd, genom småbarnsår, flyttar, byggprojekt, vardag, fest, glädje och sorg. Hon är en av de sällsynta människor som ger med öppen hand, utan baktankar. Hon tycker alltid att jag är duktig och smart, och hon blir heligt förbannad på dumhuvuden som inte förstår det.
Marina Sundström, lantrådets och landskapsregeringens sekreterare. Vi har en liten stund varje morgon vid 8-tiden, när vi skrattar, kramas och utbyter historier om barn och barnbarn. Hon är ett ovärderligt stöd för alla ministrar, i alla regeringar, men hon får mig att känna mig särskilt utvald och omhuldad. Marina såg till att jag fattade vikten och värdigheten som kommer med uppdraget, och som inget har att göra med min person. Och så har hon lika nära till sentimentala tårar som jag. Ibland pratar vi om saker som är så rörande att vi båda gråter, men det är fina snälla tårar.
Micke Larsson, landskapet utvecklings- och hållbarhetsstrateg, med betoning på strateg. Det är spännande, upplyftande och på ett bra sätt utmanande att jobba med någon som envist flyttar fram positionerna på flera nivåer, utan att som jag ofta gör vara provocerande. Och som dessutom tycker att det är viktigt att diskutera och lyssna, också på mig. Och så blir jag glad av en man som så tydligt, konsekvent och i praktisk handling visar att det som är viktigast för honom är hans familj.
När man börjar räkna upp saker blir det svårt att dra gränser. Det finns ju, inser jag, så många som är bra, inspirerande och snälla och roliga att jobba med.
Jag avrundar med ett ärligt, varmt och uppskattande jul-tack. Aldrig trodde jag att en samling människor i en regering där det finns så många åsikter och ideologier, så många svåra frågor och så många partigrupper att ta hänsyn till, kunde vara en så varm, rolig och trygg plats, där man kunde skratta så mycket åt så många riktigt fåniga saker. Tack Mika, Camilla, Tony, Katrin, Wille och Mats.
Frid över jorden.
Det ingår i spelets regler att kritiken ska vara hård och att man som minister alltid har ett informations- och kunskapsövertag som bara kan avhjälpas genom att man förklarar, förklarar, förklarar - och sen accepterar att man kanske inte blir trodd och ofta medvetet missförstådd. Även det hör till spelet.
I denna sena stund, inför stundande jul och nyår, har jag ändå gjort en reflektion.
Få människor, alldeles för få faktiskt, använder den mest verkningsfulla, konstruktiva och snabba påverkningsmetoden av alla - snällheten.
Efter att ha lyssnat på budgetdebatter, kommundebatter, trafikdebatter och nu senast fullmäktigedebatten i Mariehamn, är det mest slående hur ihållande negativismen, aggressiviteten och misstron är i det politiska samtalet, och hur få som lyfter blicken dit där den borde vara fäst, på framtiden.
För mig är det viktigt att dels vila från denna korseld, och dels att jobba med och omges av människor som ger glädje, omtanke och omsorg i det lilla.
Vilan finns i mitt hem, med mina katter, mina romaner, min soffa och de simpla vardagsmiddagarna med min son.
Och glädjen, ja, den finns.
Låt mig vara riktigt personlig, och utnämna några ljusbärare i min närhet. Alldeles för sällan säger vi ju åt varann sånt som är viktigt.
Runa Jansson, mina barns farmor. I över 30 år, sen jag var 19 år gammal, har hon har varit min vän och mitt stöd, genom småbarnsår, flyttar, byggprojekt, vardag, fest, glädje och sorg. Hon är en av de sällsynta människor som ger med öppen hand, utan baktankar. Hon tycker alltid att jag är duktig och smart, och hon blir heligt förbannad på dumhuvuden som inte förstår det.
Marina Sundström, lantrådets och landskapsregeringens sekreterare. Vi har en liten stund varje morgon vid 8-tiden, när vi skrattar, kramas och utbyter historier om barn och barnbarn. Hon är ett ovärderligt stöd för alla ministrar, i alla regeringar, men hon får mig att känna mig särskilt utvald och omhuldad. Marina såg till att jag fattade vikten och värdigheten som kommer med uppdraget, och som inget har att göra med min person. Och så har hon lika nära till sentimentala tårar som jag. Ibland pratar vi om saker som är så rörande att vi båda gråter, men det är fina snälla tårar.
Micke Larsson, landskapet utvecklings- och hållbarhetsstrateg, med betoning på strateg. Det är spännande, upplyftande och på ett bra sätt utmanande att jobba med någon som envist flyttar fram positionerna på flera nivåer, utan att som jag ofta gör vara provocerande. Och som dessutom tycker att det är viktigt att diskutera och lyssna, också på mig. Och så blir jag glad av en man som så tydligt, konsekvent och i praktisk handling visar att det som är viktigast för honom är hans familj.
När man börjar räkna upp saker blir det svårt att dra gränser. Det finns ju, inser jag, så många som är bra, inspirerande och snälla och roliga att jobba med.
Jag avrundar med ett ärligt, varmt och uppskattande jul-tack. Aldrig trodde jag att en samling människor i en regering där det finns så många åsikter och ideologier, så många svåra frågor och så många partigrupper att ta hänsyn till, kunde vara en så varm, rolig och trygg plats, där man kunde skratta så mycket åt så många riktigt fåniga saker. Tack Mika, Camilla, Tony, Katrin, Wille och Mats.
Frid över jorden.
Kommentarer
Skicka en kommentar