Besatta av sex

 Det finns ett parti och en rörelse på Åland, och i världen för all del, som är besatt av sex och kön. Andras sex. Andras kön. Andras frihet.

Det är som om dom inte kan tänka på annat än hur andra ska bete sig, klä sig, kalla sig, yttra sig.

Det kommer alltid en släng på slutet, som i den senaste insändare från Obunden samling, om att alla självklart får vara som dom vill, men hela texten handlar om att man inte får prata om det inte uttrycka sin särart, inte synas.

Det är alltså ok att böga sig, bara man inte pratar om det. Bara vi skyddar barnen från den förskräckliga insikten att folk är olika.

Den här diskussionen är särskilt intensiv i samband med Pride-veckan, denna fest för mångfalden, denna karneval för frihet (ja, frihet) och glädje över att människor med varierande sexuell orientering och könsidentitet också finns, alltid har funnits och alltid får finnas.

Jag tror det är viktigt att komma ihåg en sak. Den högerpopulistiska rörelse allt detta tankegods kommer ifrån har som mål att förtrycka minoriteter genom att osynliggöra, förlöjliga och förminska. Den representerar en konservativ kvinnosyn och en moraliserande människosyn, med utgångspunkt i att det finns så kallade naturliga kvinnor och naturliga män, och att dessa är hotade av mångfalden. Den ser möjligheten för olika kulturer, etniciteter och religioner att samexistera som en fara snarare än en självklarhet.

Jag tycker att vissa typer av kläder är jättefula. Skulle aldrig falla mig in att säga att de borde förbjudas för det. Det stör mig inte ett dugg att andra kvinnor och män gör andra val än jag gör och gjort. Det är nämligen det jag kämpat för hela mitt liv. Den friheten.

Förändringen har inte kommit av sig själv, många har kämpat för den. För att ett barn i skolan inte ska behöva tro att han, hon eller hen är ensam i universum, utan någon att prata med. För att tjejen som har ett motorintresse, killen som vill vårda, den skräckslagna transkillen ska ha ett utrymme att finnas och känna sig trygg. 

Vårt samhälle har skapat det utrymmet genom att vi pratat och protesterat och kritiserat. Vi har ifrågasatt om det som varit alltid ska förbli. Vi har jobbat med normkritik. Det förskräckliga ordet betyder i all enkelhet att man ställer frågor kring sina föreställningar och fördomar och sanningar. Man funderar till exempel på vilka förväntningar man ställer på barn. Är de olika för flickor och pojkar? Varför är det så? Aldrig någonsin handlar det om att förbjuda pojkar från att vara pojkar eller flickor från att vara flickor, utan om att fundera om våra förväntningar och regler styr på ett sätt som begränsar barns valfrihet och trygghet.

Det är svåra saker. Ibland styr man helt i diket. Också det är en del av normkritiken för mig, att erkänna, till och med förutsätta att man kommer att göra fel, men vara stor nog att ändra sig.

För en stor, trygg majoritet uppstår kanske aldrig frågor. För den gruppen, som jag själv tillhör, är det lätt att vara sig själv. Det är därför jag tycker att vi kunde vara mer generösa, mer kärleksfulla, mer humanistiska. Vi kunde låta andra människor få vara, synas, till och med vara lite busiga nån dag i året.