Inlägg

Egen åländsk socialpolitik

Självstyrelsen står inför ett av sina viktigaste vägval någonsin, och om självstyrelsen ska förbli relevant för medborgarna måste vi ta den diskussionen.  Självstyrelsepolitik borde handla om att strategiskt och aktivt välja vad vi mäktar med att göra av det som vi har behörighet för, och det som är bra för ålänningarna. Ett exempel på där vi inte på ett samlat sätt har gjort det, och där utvecklingen på olika delområden har tagit beslutet åt oss, är digitaliseringen. Jag menar att vi redan under den förra eller förrförra mandatperioden borde gjort ett strategiskt ställningstagande att ingå i de finländska systemen, och därmed både snabbat upp processen och sparat en hel del vånda. Den enda vägen framåt för Åland är att samordna och inordna Åland i finländska digitala system, från Koski till Kanta, från alarmsystem till beskattning till fordonsregister. Små, för Åland skräddarsydda digitala lösningar som inte uppdateras eller är kompatibla med andra system är inte vad medborga...

Om anständighet och demokrati

Idag, måndag den 20.1 har lagtinget debatterat ett förslag till demokratistrategi. Här är mina synpunkter:   Hur vill vi att vårt samhälle ska fungera? Eller – hur vill vi inte ha det? Att leva i en demokrati där alla har en röst, under en historiskt rekordlång tid av fred – det är något att värna om , men kan vi säga varför .   Det är kanske lättare att säga vad man inte vill. Inte Ryssland, där korruption, vanstyre, förtryck mot oliktänkande, inskränkningar i yttrandefrihet och otrygghet för minoriteter är vardag. Inte Afghanistan - där bara halva befolkningen ens har rätt att vistas utomhus, få en utbildning eller jobba.   Inte USA, där ett val i plågsamt stor utsträckning gå r att köpa av den som har mest pengar och tillräckligt samvetslösa biljonärsvänner .   En demokratistrategi  är helt rätt i tiden och alldeles nödvändig , inte bara för   landskapsregeringe n utan för hela samhället. Det är inte vi här som är demokratin, vi politiker, utan...

Om kläder i lagtinget

 Under torsdagens lagtingsdebatt lyfte Stellan Egeland (Obs) ett flertal gånger att det var feministernas fel att det kommer en backlash som gör att unga killar nu låter sig påverkas av kvinnofientliga "influencers". Som exempel gav han att karlar i velourbyxor kommer till skolor och säger åt killar att dom måste lära sig gråta. Säkert kan detta ha förekommit någon gång efter 1970-talet, men jag har inte under min livstid sett någon man klädd i sagda plagg. Skulle man dyka upp så i dagens högstadier tror jag det skulle ge upphov till stor munterhet. Med detta sagt är det klart att Stellan Egeland ser en klar koppling mellan hur man klär sig och vilka frågor man lyfter. Velour är uppenbart feminint och omanligt (utan att alls problematisera begreppen). Samtidigt har det på annan plats sagts med bestämdhet av samme man och hans parti, att kläder inte har något signalvärde alls, det handlar bara om att vara stilig. Hur går detta ihop? Jag vet inte om den obundna gruppen verklige...

Besatta av sex

 Det finns ett parti och en rörelse på Åland, och i världen för all del, som är besatt av sex och kön. Andras sex. Andras kön. Andras frihet. Det är som om dom inte kan tänka på annat än hur andra ska bete sig, klä sig, kalla sig, yttra sig. Det kommer alltid en släng på slutet, som i den senaste insändare från Obunden samling, om att alla självklart får vara som dom vill, men hela texten handlar om att man inte får prata om det inte uttrycka sin särart, inte synas. Det är alltså ok att böga sig, bara man inte pratar om det. Bara vi skyddar barnen från den förskräckliga insikten att folk är olika. Den här diskussionen är särskilt intensiv i samband med Pride-veckan, denna fest för mångfalden, denna karneval för frihet (ja, frihet) och glädje över att människor med varierande sexuell orientering och könsidentitet också finns, alltid har funnits och alltid får finnas. Jag tror det är viktigt att komma ihåg en sak. Den högerpopulistiska rörelse allt detta tankegods kommer ifrån har so...

Demokratin är under hot

Här är en insändare jag skrev som en reflektion kring demokratins framtid. Har de (vi) som kommenterar det politiska skeendet i världen och lokalt dubbla måttstockar? Är vi, som Stellan Egeland (Obs) låter förstå i en insändare, alarmistiska kring hotet mot demokratin bara när hotet riktas mot oss själva eller dem vi sympatiserar med?  Finns det, de facto, inget hot mot demokratin idag?  Låt mig först konstatera att alla mordförsök, mot politiker, journalister, demonstranter eller aktivister är hot mot demokratin. När man försöker döda människor för deras åsikter, hur motbjudande de åsikterna än är, är det ett direkt angrepp mot det enda system vi har som alternativ till diktaturer.  Hade Donald Trump dött i attacken mot honom hade konsekvenserna blivit fruktansvärda. Med det sagt letar jag i minnets garderober efter en enda gång Stellan Egeland beklagat attacker mot andra politiker eller demokratiska institutioner – till exempel när högerextrema demonstranter storma...

En obunden utveckling

  Vart är vi på väg?   Den frågan har jag ställt mig många gånger i olika stunder i livet, både personligt och professionellt.  Inte bara när jag ser På spåret. Svåra livsval, tunga överväganden, osäkra tider. Genuin osäkerhet. För det mesta har det löst sig, och när det gått åt skogen har ändå en ny stig uppenbarat sig som lett framåt, en annan väg.   Denna vår har arbetet i Ålands lagting tagit en vändning som fyller mig och många andra med ett djupt obehag. Vi har ett parti vårt parlament och några individer i det p artiet för vilka skrivna och oskrivna regler och god ton inte gäller. Det betyder att vi ständigt balanserar på en gräns och ser hur den flyttar på sig.   Obunden samling har utvecklats från ett ostyrigt tricksterparti med otydlig linje till ett stenhå rt högerpopulistiskt parti med täta likheter och kopplingar till Sverigedemo kraterna, komplett med krav på enhetskultur och motstånd mot all förändring som utvecklar ett samhälle som de facto ...