Första paraden, första talet, första maj

Hej kamrater.

Jag känner mig väldigt rörd över att få stå här med er idag, som en del av en lång tradition av motstånd, kamp och solidaritet, både  hemma och borta.

Jag vill prata om den viktigaste förändringsprocessen på Åland just nu.

Förändring är ju så väldigt svårt. Man får liksom inte vara ifred i sin vardag, utan man måste bända och vrida på saker, och fundera och pilla på hur man kan göra på ett nytt och bättre sätt.

Det är jobbigt.

Om man håller på och håller kommer man till slut på en pusselbit, en liten del som får andra saker att falla på plats, och då kan man ta ett steg vidare.

Kanske man blir tvungen att backa nån gång på vägen.

Kanske man gör fel. Det tycker jag att man ska våga göra oftare.

Ibland är man tvungen att bara börja gå framåt, fast man vet att vägen inte är färdig.

Så är det med den åländska kommunstrukturen.

Vi vet alla att den måste förändras.

Inte för att det är dåligt med små kommuner.

Inte för att folk inte älskar dem eller känner sig hemma i dem.

Inte för att det skulle bli billigare om man skulle centralisera allt till Mariehamn och Tekniska verken skulle ta över.

Vi måste förändra strukturen för att en del av delarna är för svaga. Vissa kommuner kan inte ge sina invånare den service de har rätt till.

Vissa saker sköts för dåligt, så att människor blir utsatta, uthängda och får känna att det är de, direkt, som karvar ett hål i kommunens ekonomi, med sin sjukdom, sin familj eller sina lagstadgade rättigheter.

Det enda sättet för kommunerna att överleva är att göra dem starkare, och de blir bara starkare tillsammans.

Låt oss vara ärliga. Kommunernas socialtjänst, som snart förverkligas i lagtinget, är ingen perfekt lösning. Det är ingen räddning för kommunerna.

Det är ett första steg, en början på ett arbete som måste göras för att vi inte för evigt ska fastna, tvekande i hopptornet, utan att någonsin våga hoppa ner i vattnet.

Det duger inte att för evigt vela, att bromsa, eller att säga att allt kan få vara som det varit förut. Då blir det sämre. Då avfolkas landsbygd och skärgård, och då slutar hela Åland leva.

Nu är det dags att börja jobba, i verkligheten och vardagen, inte bara på ändlösa möten där alla vaktar på sina revir och vägrar tänka nytt.

 Det är inte gamla strukturer, gamla gränser, gamla makthavare eller gammalt groll som ska styra, utan människors behov och rättigheter.

Det är inte särrättigheter, kommundirektörer, klaner, familjer eller gränser som är det viktiga

Att förändra kommunstrukturen på Åland handlar om att ta ansvar för helheten Åland, för att folk på Kumlinge, i Hammarland, i Mariehamn, ska ha samma rättigheter till god vård, omsorg och skola.

Så är det faktiskt inte idag.

Det som ska vägleda oss när vi förändrar Åland är inte högerns krav på inbesparingar och effektiviseringar, utan vänsterns krav på solidaritet, på rättssäkerhet och lika behandling.

På denna arbetets dag känns det bra att säga; låt oss börja jobba nu, i stället för att bara prata om det.

Jag tycker att nästa regering ska ha en kommunminister. Jag tycker att Åland på sin höjd ska ha tre kommuner, som är starka och självständiga, och jag tycker att socialdemokraterna ska leda den utvecklingen.

Då blir det bra. Vi vet ju vart vi vill.

Tack.