Tillit och strukturer

 Hur ska man förklara ett stort och svårt beslut där man själv är kluven och osäker, och där mediabruset lyft den ena negativa aspekten efter den andra, inte alltid korrekt eller relevant?

Hur ska man, utan att gå i försvar, förklara att det är ett beslut som sist och slutligen handlar om tillit och strukturer.

Jag försöker.

Strukturen först. När processen för att upphandla ett nytt vårdinformationssystem inleddes för drygt tio år sen var det genom att man identifierade problemet. En revision pekade ut ett redan då akut behov.

Under många år har sedan lagting och regeringar i flera budgetbeslut anslagit pengar för ÅHS att jobba vidare, med beställningen; köp ett nytt VIS-system. En fullmakt, alltså ett löfte om pengar har givits för det som vid tillfället antogs vara kostnaden.

Hade inte kostnaden blivit mycket högre hade resultatet, dvs vilket system man väljer, inte varit en politisk fråga, och det med rätta. Vi som sitter i lagtinget är inte experter på varken vård eller digitala system. Det är ingen undanflykt, det är den struktur vi har. Många gånger har det sagts i andra sammanhang att vi inte ska ha ministerstyre och att politiker inte ska lägga sig i detaljer. 

Det är det här man då menar. ÅHS ledning, ÅHS projektgrupp och ÅHS styrelse har kommit till ett resultat och bett om mera pengar. Man har förklarat varför det blev dyrare (Ålands litenhet, kraven på svenska, krig, pandemi, inflation).

Allt brus som kommit från sidan, från information om andra system som inte fanns när upphandlingen inleddes till anekdoter om oegentligheter vi inte kunnat utforska, kan inte ges samma tyngd som det flera år långa arbete som gjorts. Det betyder inte att det inte påverkar eller att man inte lyssnar, utan att man måste väga det man vet mot det man tror och oroas av.

Det för över till frågan om tillit. I finans- och näringsutskottet har vi granskat det hela i detalj, större detalj än vi brukar. Vi har vägt frågeställningar kring upphandlingen, det system som upphandlas, det arbete som gjort inom ÅHS, brådskan att få ett nytt system på plats och referenser mot risken med att genom ett beslut i lagtinget stoppa en upphandling som pågått i många år, för att sedan med okänd ekonomiskt utgång och okänd tidtabell inleda en ny upphandling.

Den samlade bedömningen, som jag står för, är att gå vidare. Vi har en lång, lång historia på Åland av att aldrig våga fatta avgörande beslut för att det alltid påstås finnas något bättre bortom horisonten, att någon alltid gjort ett dåligt jobb eller att någon alltid bytt sida i det politiska spelet mellan majoritet och opposition.

Vi socialdemokrater gick in i regeringssamarbetet för att hålla linjen över mandatperioder, att inte slösa pengar genom ständigt nya utredningar, att komma till beslut och komma vidare.

Kan jag nu garantera att det blir perfekt, eller ens bra? Kan jag säga att allt gått som på Strömsö? Kan någon med säkerhet säga motsatsen, att det blir dåligt och dyrt och allt gått fel?

Svaret är nej.

Utskottet har på ett väldigt öppet sätt beskrivit bristerna och frågorna som rests, för att visa att de spelat in i den slutliga bedömningen. Att vi trots det landat i beslutet att gå vidare tänker jag kunde vara en signal till dem som känner nån form av tillit till regering, lagting och sjukhusledning att det är den minst riskfyllda vägen.

Det är alltid lättare att säga nej, men för mig hade det inte varit att ta ansvar .