Nina Fellman

Farsen kring de två obundna lagtingsledamöterna, tillika blivande talman Bert Häggblom och Marcus Måtar fortsätter. Trots Bert Häggbloms påstånde  i lagtingets talarstol att det enda han gjort i  den s.k. bulvanaffären är att 2018 ge sin klient rådet att själv köpa den omtvistade fastigheten, fortsätter hans bolag att tvista med landskapsregeringen, nu genom ett köpeavtal som är så märkligt att ingen sett en sån konstruktion tidigare. Vad är det egentligen som hänt? Tittar man på det avslag på jordförvärvstillstånd som fattades 2019, när jag var ansvarig minister, rör det sig uppenbart om en bulvanaffär där klienten (uppenbarligen på Bert Häggbloms inrådan) sökt tillstånd att äga en fastighet som man först försökt köpa för ett svenskt pars räkning. Landskapsregeringens utredning visar att det är det svenska paret som betalat för fastigheten och att bolagskonstruktionen tillkommit efter affären genomförts. I beslutet uppmanas klienten att sälja fastigheten till en ägare so...

En rövhatt. Så brukar en person i min närhet beskriva människor med en unken människosyn och värderingar som ställer individer och grupper mot varann och rangordnar dem enligt värde. En rövhatt kan också vara en människa som trots en läpparnas bekännelse till exempel till allas lika värde är en mobbare, en skitstövel, en föraktfull eller nedlåtande eller elak människa. På ett plan är vi förstås alla rövhattar, för att vi inte lyckas leva upp till våra bästa intentioner, men det finns grader i helvetet. I den nedersta kretsen finns såna som Paolo Roberto, rövhattarnas kung i denna stund. En framgångsrik, rik, känd person med en ung sambo, flera tv-uppdrag, allt på ett bräde. När han åker fast för sexköp av en ung kvinna från ett av Europas fattigaste länder - vad gör han? Gråter ut i tv om sin jobbiga barndom. Postar bilder med tummen upp när han ska ut och springa i dyra träningskläder som förmodligen kostade mer än de ynkliga 1.500 kronor han betalade för en människas kropp. H...

I onsdags när jag cyklade till jobbet mötte jag en liten pojke på Skarpansvägen. Han hade en överfull ryggsäck på ryggen, såg lite jagad och lycklig ut, och klockan var 08.51. Några sekunder funderade jag - sen kom jag ihåg. Skolan öppnar. Hela dagen bar jag med mig en värme i magen, dels över något jobbigt kanske börjar vara över, dels över alla barn som är tillbaka i tryggheten i skolan. Många har sagt det. För en del är skolan den enda trygga platsen. Jag tänker på hur det kan vara när man alltid är rädd. När man ligger vaken och lyssnar efter farliga ljud. När man väntar på katastrofen och den alltid kommer. När man smyger ner på småtimmarna och kollar och plockar undan. När man bär på skam över sånt man inte kan hjälpa, skräck över sånt man inte kan kontrollera. Och jag tänker på vad trygghet betyder. Mormor och morfar några välsignade helger. Skoldagar med vuxna som inte är vrålar. Mat. Klasskamrater som är så hungriga på en måndag att 11.15 är för sent. Vi har något f...