Kompromissa för demokratin

Många har under hösten resonerat, med en lite självgod underton, kring svenska politikers oförmåga att bilda regering efter valet. Man har blickat österut, och låtit förstå att man i Finland minsann var smartare, för nu är Sannfinländarna försvagade och splittrade, och i nästa val är ordningen återställd och de"vanliga" partierna kan återgå till att cykliskt dela makten mellan sig.

Så är det naturligtvis inte. Den slags ondska som rasistiska, nationalistiska och populistiska partier står för försvinner inte. Den har också sina cykler - tider när vi i fasa skyggar bort ifrån våldet och döden som alltid följer den nationalistiska populismen, och tider när de billiga, enkla lösningarna och de gamla vanliga syndabockarna känns gångbara. Där är vi nu.

Det är alltid samma. Judarna, muslimerna, de främmande, minoriteterna, avvikarna, de andra färgerna, bögarna och flatorna. Kvinnorna som tar sig ton.
Först kommer hatpratet, sen handlingarna, när pratet normaliserat idéerna, sen maktövertagandet.

Det finns alltid partier som i rätt fas av cykeln är fullt anständiga, som när tidvattnet vänder är beredda att normalisera, att bjuda in, att förment kontrollera det extrema. Just nu ser vi det över hela Europa. Österrike, Ungern, Italien. Snart i Tyskland. I Turkiet. Och i Sverige. Och på Åland.

De som talar för ett samarbete, hur det än ser ut, med Sverigedemokraterna, bör begrunda vad som hänt i Finland under de fyra senaste åren. Vilket priset är för att samarbeta med extremister (och nej, då menar jag inte vänsterpartier som inom ett demokratiskt system jobbar för så läskiga saker som tandvård och asylrätt).
Det har nämligen kostat.

I Finland har regeringssamarbetet med Sannfinländarna/De blå  kostat i respekt för mänskliga rättigheter, i anständighet inför nöden i världen, i respekten för landets två nationalspråk, för Åland, för minoriteter och mångfald.

Den svenska regeringsbildningen går nu förhoppningsvis in på slutrakan, och resultatet ser ut att bli en regering långt höger om det som är min ideologi. Kompromisserna och eftergifterna på bägge sidor är många är många och svåra att svälja, särskilt med den ovana som svenska politiker har att samarbeta över blockgränserna.
Ändå hoppas jag att det är så det går. Det är ett politiskt pris som det är rimligt att betala för att hålla ett parti som Sverigedemokraterna utanför makten. Att bjuda in nazismen och rasismen i finrummen är det inte.

Gränserna för det anständiga är inte flytande.