Värdighet och värme

Innan min mamma dog för tre år sedan bodde hon några år på Folkhälsans äldreboende i Jakobstad.
Efter en massiv stroke var hon ganska förvirrad, halvt förlamad och i behov av hjälp för det mesta.

När jag än kom dit, aldrig så ofta som jag tyckte att jag borde, var hon varm, ren, mätt och trygg. När vi hade bestämt att vi skulle ut och luncha eller promenera var hon uppiffad i håret, hade sitt röda pärlhalsband runt halsen och läppstift på läpparna.
När hon dött kom personalen och kramade om oss systrar och berättade snälla saker om vår mamma. De kände ju den hon var då bättre än vi gjorde, för de var alltid där.

Att bli gammal är en ynnest. Varje dag man lever en gåva, och så väldigt många äldre lever goda, aktiva och givande liv. Samtidigt är åldrandet en grym process som tar ifrån en person allt, bit för bit. Får man tillräckligt många levnadsdagar är man till slut ett barn igen, lika hjälplös och behövande som den dag man föddes.

Under hela vägen dit är min utgångspunkt självklar. Den värdighet och värme som min mamma fick uppleva ska vara det normala och självklara, inte ett lyckokast. Det spelar ingen roll om vården ges kommunalt eller privat, ingen ska behöva ligga på golvet, gå smutsig, lämnas i sängen hela dagen för att ingen hinner hjälpa, eller få stryk för att man gråter för högljutt.

Inte spelar det någon roll att andelen gamla växer, att kostnaderna stiger eller att reformerna som ska fixa allt avlöser varann. Vi vet ju mycket väl vad som behöver göras - det är inte en månlandning vi är ute efter, utan vardaglig hänsyn, omtanke och tid, omsatt i praktiskt arbete som många kommunala och privata aktörer klarar av att göra med den äran.

Det som inte fungerar, bevisligen, är att skruva upp kranen för vinstuttag i privata vård- och serviceinrättningar på fullt, och tro att det inte får konsekvenser. Inte heller fungerar det att kommunerna, som är ansvariga för äldreomsorgen, genomför sparbeting och upprätthåller dåliga strukturer och tror att det inte ska märkas på kvaliteten på omsorgen, samtidigt som antalet klienter ständigt växer.
Klart det märks.

Det samma gäller tillsynen och kontrollen av att lagar efterlevs. Ska man göra jobbet krävs det folk med kunskap, tid och engagemang. Sparar man bort tillsyn, kontroll och övervakning - då får man ingen tillsyn, kontroll och övervakning.


Just nu jobbar vi i landskapsregeringen med en ny äldrelag. Jag har min mamma och hennes sista år som måttstock för hur jag vill att det ska vara för alla. Och mig själv.



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Våga satsa på outnyttjad resurs

Prata med kärlek i orden

Var drar man linjen när den flyter?