Pessimistens sommarklagan

Innan jag sätter politiken på hyllan och stänger av hjärnan för semestern, några tankar kring det konstiga halvår som varit, och vad som händer i höst.

Många har sagt att det är det märkligaste vi kommer att uppleva under vår livstid. Jag undrar det.

Jag tror att vi står inför ännu större och snabbare förändringar, ekonomiskt, socialt och miljömässigt. Världsekonomin, liksom vår lokala, är i en obalans som inte bara orsakats av pandemin, och frågan är om vi vare sig vill eller kan återgå till det som var.

Mitt svar är nej. Vi kan inte backa. Vi måste gå framåt.

Det finns andra oroande signaler, för demokratin och för rättssamhället som vi känner det. När man betraktar stormakternas ledarskap idag så ser man stenhård diktatur i diktaturerna och populistiskt framröstade bluddrande katastrofer till ledare i demokratierna. I flera artiklar jag läst diskuteras på allvar vad som händer om Donald Trump efter en valförlust inte ger ifrån sig makten, utan hävdar att fake news och demokraterna berövat honom segern.

När hösten kommer tornar frågorna upp sig. Vad har vi råd med? Vad har vi inte råd att låta bli? Är välfärdsstaten som vi varit så stolta över på väg att brinna ut, för en rovdjursvardag där alla ska slåss för sitt eget?

Vad händer med glädje, samvaro och närhet när det är andra människor som är farliga? Är det rasisterna och nationalisterna som vinner när vi gömmer oss bakom stängda gränser? Är globaliseringen slut, eller kan den leva vidare med rättvisare villkor?

Kan vi hitta nya vägar att driva politik som faktiskt görs tillsammans?

Jag ska erkänna att jag är lite pessimistisk. När jag sitter här i min skyddade bubbla på stugan, med den undersköna utsikten över Norrhavet framför mig, ramlar världen in i datorn. Kriget i Syrien går in på sitt tionde år. En familj i Jemen som äter varannan dag, med en dotter med permanenta hjärnskador förorsakade av långvarig svält. Flyktinglägret Moria på Lesbos, som fortfarande håller människor i koncentrationsläger, i den europeiska demokratins vagga. Partier och politiker i Ålands lagting som utan att skämmas rapar upp en främlingsfientlig, föraktfull och populistisk skrämselpropaganda, och ett lantråd som inte tycker att det är hennes ansvar.

Det hållbara samhället är något vi närmar oss från olika håll. För mig hänger rovdriften av naturen och dess resurser ihop men rovdriften av människor i ett ekonomiskt system som bygger på ojämställdhet, vinstmaximering för de få och underordning för de många. Och ett av de värsta, fulaste uttrycken för detta är rasismen, den absurda tanken att vissa grupper av människor är bättre än andra grupper av människor. Att det finns de som är viktigare och de som är mindre viktiga utgående från var man råkar vara född eller vilken hudfärg man har.

Under åren har jag många gånger fått gräva i mig själv och det tankegods jag är uppfödd med, den litteratur, konst, musik och världsbild som finns i min kappsäck. Många gånger har jag hittat saker där som jag skäms över, som jag okunnigt och aningslöst tagit för givna.

Det jag är stolt över och hoppas kunna fortsätta med än min beredskap att förändras. Jag tackar mina barn för det, som aldrig slutar utmana mig, böckerna som vidgat mina vyer sen den första hela boken jag läste på egen hand (Trulsa och solkatt), och den goda journalistiken som idag är viktigare än någonsin.

Jag har laddat för sommaren med en hög böcker, en ambition att måla terrassen och en förhoppning att algerna i år håller sig från min strand.

Over and peace out, från en privilegierad vit tant som vill bli och göra bättre.