Kunskap växer när ögon öppnas

 Faktiskt så trillade jag nästan av stolen när jag läste Henrik Herlins kommentar till Kristin Mattssons insändare om destruktiva mansnormer. Hör på dethär: "Det är ett riskabelt experiment (normkritiken alltså) som kan få obehagliga följder. Bättre då att låta de normer som sakta byggts upp fortsätta utvecklas på ett naturligt sätt, samtidigt som man ger enskilda individer utrymme att avvika från dem om de så önskar. Det anser jag vara en betydligt mer omtänksam och ansvarsfull strategi."

Här finns så mycket att fundera på att man inte vet var man ska börja.

Vad kunde den obehagliga följden vara av att granska varför män använder våld mot kvinnor och andra män?Att de skulle sluta?

Normkritik är ju inte så märkvärdigt, om man använder lite lättare ord. Det handlar om att göra det som bra journalister gör alla dagar, att ställa frågor och undersöka varför något förhåller sig på ett visst sätt, vem som gynnas och vem som missgynnas. Det handlar om att reda ut begrepp och få mera kunskap. Själva förändringen ligger inte i kritiken, utan i konsekvenserna av ny kunskap. Som till exempel att män som förväntas hålla uppe garden och tyst om känslor ibland inte har annat utlopp för sin frustration än knytnävarna.

Och att det finns ett "naturligt" sätt som normer byggs upp. Och det är långsamt. Och snabba förändringar är onaturliga. Så talar en sant konservativ människa, en som vill bevara det gamla, som verkligen ogillar förändring och därför är beredd att acceptera orättvisor, våld, förtryck och ojämlikhet snarare än att kritiskt granska och fundera på sina vedertagna sanningar.

Kom bara ihåg att alla normer, de goda och de onda, är en del i en maktrelation, och att den grupp eller klass som har makten att definiera vad samhällsnormen är har allt att förlora på förändring.

Kvinnlig rösträtt till exempel, kom inte som en långsamt framväxande förändring, utan som ett resultat av aktivism och kamp och krav. Att slaveriet tog slut, att svarta fick åka i samma bussar och kissa på samma toaletter som vita krävde marscher och demonstrationer och enträget politiskt arbete.

Att bögar och lesbiska och alla andra bokstäver och kombinationer så småningom får rätt att uttrycka sin kärlek - ja ni vet. Det kom inte långsamt utan kamp. Inte utan att män och kvinnor och allt däremellan ställde frågor, forskade, granskade och krävde.

Det allra värsta i Herlins svar är ändå det sista, att "man ger enskilda individer utrymme att avvika från dem om de så önskar".

Vem ger? Vad? Att man kan få böga lite om man gör det tyst och snällt? Att man för alltid och för evigt ska vara en avvikare, inte som alla, inte en del av det fantastiska spektret av mänsklig erfarenhet och uttryck, utan en normbrytare som på individnivå ska få hålla på.

Ge mig individens frihet, samhällets ansvar och normer som sätter människor fria att vara allt de vill vara och kan vara, så länge de inte skadar någon annan.

Jag citerar den odödliga Dirty Dancing. "Nobody puts baby in a corner". Om inte baby vill sitta där, och då kan vi ändå diskutera varför.

Glad, stolt, normkritisk Pride-vecka.