Lantrådet måste byta ut Harry Jansson

 

Jag går rakt på sak.

Jag tror verkligen att vice lantrådet Harry Jansson vill det allra bästa för Åland, ur sin synvinkel.

Han tror tyvärr inte detsamma om mig och om alla de andra ålänningar som inte omfattar den ständiga aggression mot Finland som varit hans kännemärke i decennier. Inte heller verkar han, och kanske den regering han tillhör, lita på självstyrelsens möjligheter att utvecklas. Där vilar en stor del av problematiken.

Är det nödvändigt att alltid blåsa i stridstrumpeten? Varför? Vad vill man åstadkomma? Är det framgångsrikt?

Den grundliga genomgången i spörsmålssvaret visar att problematiken med JO och JK var väl känd och dessutom senast aktualiserad av självstyrelsepolitiska nämnden i december. Trots att vice lantrådet Jansson snabbt tog åt sig äran för det, får man anta att beredskapen från rikshåll att ta itu med frågan kommer av det, och inte av svaret på JOs sakliga förfrågan om information.

Vad vi har är alltså en ganska simpel fråga där det hade räckt med ett sakligt svar. Vice lantrådet valde, högst medvetet, att göra det till en stridsfråga, en konflikt, om Åland ska svara eller inte, för att han ville ha strid.

Han valde att göra det ensam, men hävdar att resten av regeringen stöder honom.

Och vice lantrådet valde att ytterligare förvärra saken i varje intervju och uttalande han gjort efter beslutet. Genom att påstå att självstyrelselagen går före grundlagen, att han ”passade på” att ta strid, att hela regeringen ”står upp för självstyrelsen” på just det här sättet. Att allt hallå är oppositionens fel.

Varför gör han på detta viset?

Seriöst, varför söker man konflikt och målar ut relationen mellan Finland och och Åland som så svår och inflammerad och präglad av övergrepp som vice lantrådet gör?

Kanske svaret står att finna i Harry Janssons bakgrund som grundande medlem i Ålands framtid, vars agenda är och har varit att Åland ska bli självständigt. En sådan utveckling sker inte om det inte finns stora konflikter och problem. Finns det inte problem måste man hitta på dem, och de som finns ska man inte lösa, utan förvärra. Det gäller att eskalera konflikter, inte att hitta lösningar.

Just nu, vilket vice lantrådet påmint om när jag ställt frågor till honom om annat, har vi en pandemi att hantera. Just nu står man i storstäderna i Finland inför att införa begränsningar i människors rörelsefrihet, för att försäkra sig om att sjukvårdens kapacitet räcker till. Just nu kämpar regeringen i Finland med ekonomin, med 1000 bollar i luften varav man uppenbart tappat några.

Det har i sanningens namn vår egen regering gjort också.

I detta läge, när alla är stressade, trötta och utleda på pandemiläget, kunde man ju tänka sig att vänta med provokationerna, skjuta fram sina sura gliringar, hålla an med missnöjet? Man kunde till och med tänka sig att en minister i Ålands landskapsregering skulle tänka på de åländska näringsidkarna, på turistföretagarna, på alla finländare som vi så ivrigt försöker locka att semestra på våra öar för att rädda vår ekonomi.

Det som bekymrar mig mest är hur Harry Jansson gjort sig och hela landskapsregeringen till enda uttolkare av vad det är att vara ålänning och hur man som god ålänning ska tänka och agera för att stå upp för självstyrelsen. Jag tror att grundlagen kan skydda sig själv, och att eventuella angrepp på den kommer att falla platt. Jag tror att ålänningarnas grundrättigheter kommer att respekteras även om vice lantrådet vill blanka sitt svärd.

Det är bra att lantrådet Veronica Thörnroos efter det senaste övertrampet på insändarplats drog i bromsen, men det satt långt inne. Räcker det, när vi har ett vice lantråd med ansvar för självstyrelsepolitiken som i decennier kallat dem som inte betraktar Åland precis som han gör för svikare, fega, hukare och slutligen - dödgrävare. Det var ingen ny och isolerad retorik.

Ålands självstyrelse har utvecklats med Finland i 100 år. Med. Det är verkligheten. Åland har aldrig seglat ensam. Varje steg vi tagit har varit tillsammans, på gott och ont. Det har funnits många stenar på vägen och det finns det fortfarande, men ser vi på resultatet för ålänningarna så är det gott. Det är inte konflikterna som fört oss framåt, utan lösningarna på dem, det fortsatta samtalet, förhandlingarna.

Det vill jag fortsätta jobba med. På samma sätt som under den förra mandatperioden, med fördjupade kontakter, med att bjuda in och bjuda till, öka kunskapen om Åland på angenäma, välsmakande och doftande sätt. Det är därför Åland ska delta i Suomi Areena och det nordiska samarbetet och Almedalen och därför vi ska åka till Helsingfors och fråga vad vi kan bidra med. Man är en dålig gäst om man alltid kommer till bordet utan blommor och en flaska vin. Om man söker konflikt hittar man det alltid. Man kan göra varje möte och varje beslut till en missnöjesyttring. Eller så kan man vara artig och saklig. Man kan kosta på sig ett tack. Man kan förutsätta att det på andra sidan Skiftet finns människor som vill oss väl, som är nyfikna, som vill komma hit och turista, som vill göra affärer med oss. Det är socialdemokraternas politik – att i vår viktigaste relation bygga på det positiva och sakliga.

 

Därför är vice lantrådet Harry Jansson fel politiker att ha det högsta ansvaret för självstyrelsepolitiken. Det har han nu senast visat genom sitt handlande i JO-affären. Åland behöver en relationsbyggare.

Jag ber att lantrådet Veronica Thörnroos tar ansvar för Ålands självstyrelse och dess medborgares grundrättigheter, och byter ut vice lantrådet i sin regering.

Kommentarer

  1. Helt opartiskt kära Nina, fullträff, inget att tillsätta eller korrigera, värre kan man icke skada Ålands självstyre!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Våga satsa på outnyttjad resurs

Prata med kärlek i orden

Var drar man linjen när den flyter?