Några konkreta förslag

 

I det politiska samtalet finns en försvarlig andel bludder och floskler. Det är ett slags kod för att man fattar grejer. Instucket i bluddret finns det som verkligen blir av och som man satsar pengar på. Ingen är felfri, men i det meddelande lagtinget nu ska diskutera i samband med senaste tilläggsbudget får man verkligen leta om man ska hitta substansen bortom de visserligen vackra orden.

Det finns gott om skrivningar om ”individanpassade och kreativa lösningar” för jobb/utbildning, men vad betyder det? Jag kan inte hitta något som inte tidigare varit på gång, utom löftet om en ÅSUB-rapport i vår.

Vuxenutbildning sägs vara i fokus, men inte hur. Högskolan ska stärkas, med medel ur EU:s återhämtningsfond, och bolagiseras från 2022. Därmed går en process som inleddes under den förra mandatperioden i mål. Vackert så, i och för sig.

Varför inte satsa på:

-Ett förbättrat vuxenstudiestöd som gör det till en reell möjlighet för vuxna som blivit långtidsarbetslösa att studera sig till ett nytt yrke.

-Utbilda solelsmontörer

-Ge Medis möjlighet att utbilda ännu fler i svenska

-Satsa på att städa upp vandringsleder och turistmål, underhålla och reparera. Eller bygg för all del fler discgolfbanor.

Landskapsregeringen vill satsa på export av digitala tjänster. Det ska ske genom att man ska ”lyssna till existerande företag” och ”utarbeta gynnsamma förutsättningar för framväxten av kluster av åländska företag som exporterar digitala tjänster”. Exakt vad man ska göra fattar åtminstone inte jag.

Riktigt illa blir det när man föreslår att Åland ska bli en ”testbädd och pilotområde för innovation” genom ”unika och heltäckande personcentrerade lösningar för olika typer av vård och vårdgivare”. I verkligheten är det ett nytt vårdinformationssystem (ett område där Åland faktiskt är hopplöst efter) som nu äntligen är under upphandling med pengar ur EUs återhämtningsfond. Så mycket exportvara är det inte.

Satsa i stället på omställningen till ett fossilfritt samhälle, inte på gamla dieselbåtar från Norge. Och gör om trafiksystemet. Det sparar både pengar och klimat.

Och skapa digitala guider till hela Åland, från vandringsleder till turistmål.

 

Landskapsregeringen vill satsa på grön kraft på export.

Kring detta är huvudnumret storskalig havsbaserad vindkraft som finansieras genom EUs återhämtningsfond. Det är förvisso intressant för framtiden, men det förutsätter många, långa uthålliga år för att bli verklighet, med ett antal stenar på vägen. Det kan bli precis det som utmålas, en stark exportbransch. Lika väl kan det bli en dyr flopp. Svaret vet vi om 10-20 år.

Därtill skriver man att landskapet ska fortsätta främja ”åländska företagens användning av energi och vatten samt övergång till den cirkulära ekonomin”. Lite märkligt ändå, att en så borgerlig regering ska hålla på så med de privata företagens vattenanvändning, men inte säger ett ord om hur man kan effektivera landskapets och kommunernas energi- och vattenanvändning. Där finns verkligen en hel del att göra, på ett område man kan kontrollera.

Förslagsvis kunde man

-Förverkliga en landskapsövergripande vatten- och avloppslösning.

-Ställa krav på allt byggande i kommunerna och landskapet vad gäller energilösningar.

-Vill man göra något konkret, damma av den plan för fysisk strukturutveckling som togs fram för ett par år sen, och förverkliga rakt av. Den är bra och genomtänkt, och ställ krav på samordnad planering av mark och vattenanvändning.

 

Under rubriken ”Vi välkomnar fler” radas megatrender, distansarbete och närturism upp. Landskapet vill ”sprida välkomnande budskap”. Integrationsfrämjande åtgärder och destinationsmarknadsföring vill man också ha.

I verkligheten kastas idag integrationsarbetet mellan kommunerna, landskapet och KST som en glödhet potatis som ingen vill ha, och den nödvändiga samordning som åtminstone fick en början med En säker hamn lyser med sin frånvaro.

En konkret och bra satsning vore att förverkliga ett inflyttnings- och integrationshus/centrum i Mariehamn, för hela Åland. Där kunde alla kommuner, landskapet och våra myndigheter samordna sin information gentemot inflyttare av alla slag. Man kunde erbjuda kurser, samvaro och rådgivning, gärna tillsammans med tredje sektorns organisationer som idag står för det bästa integrationsarbetet på Åland.

Det sista fokusområdet handlar om en stabil offentlig ekonomi och modernisering av landskapsförvaltningen. Kungstanken är att helhetsgrepp är förutsättningen för framgång. Tyvärr skyggar man igen för förverkligandet. Ett helhetsgrepp kräver att man tar in kommunstrukturen i ekvationen, och åtminstone har en åsikt om vad som borde hända.

I stället pytsar man i tilläggsbudgeten ut utökade stöd till kommunerna i form av helikopterpengar, utan alla krav eller förhoppningar om förändring. Det är den gamla vanliga centerpolitiken att göra alla nöjda genom att betala för utebliven förändring.

Man säger att det krävs ”förändringar i samhällsservicen”. Det betyder i klartext försämringar i välfärden, i vården, skolan och omsorgen, för att man inte vågar sig på det strukturella reformerna.

Satsningar på fokusområden ska finansieras genom omprioriteringar – ett säkert sätt att från början göra det oerhört svårt att genomföra några satsningar. Ett inbyggt motstånd mot att spara gör att varje ny idé får streta i motvind och uppförsbacke.

 

Detta låter förstås som en lång klagovisa. Det finns också bra saker. Den bärande tanken i meddelandet kan direkt hämtas från utvecklings- och hållbarhetsagendan. Man säger rätt saker, i teorin.

I politisk praktik finns till exempel utbildningen av närvårdare på Oasen. Det är nytt, det är smart och utbildar för en bransch som ropar efter folk. Just på utbildningsområdet finns flera andra satsningar som kan bli riktigt bra.

De arbetsmarknadsåtgärder som nu förlängs, i vissa fall med ett helt år, behövs fortfarande. Sommarpraktiken har gjorts om så att de barnsjukdomar som fanns med förra sommarens satsning är borta.

Kort och gott. Diagnosen är ställd. De fem fokusområdena känns vettiga. Tyvärr har regeringen inte haft ork eller samsyn att enas om medicinen, och fortsätter att backa in i en politik som konserverar det gamla.

Varför inte till exempel ställa villkor för de förhöjda landskapsandelarna till kommunerna? Varför inte öppna för en diskussion om hur stor en bärkraftig åländsk kommun ska vara?

Slutligen; Det gjordes under förra sommaren ett stort arbete med flera grupper från hela spektret i det åländska samhället. De levererade rapporter med listor på åtgärder som borde vidtas för att få Åland på fötter efter pandemin. Vore det inte vettigare att förverkliga dem än att starta ännu ett strategiarbete?