Inga konsekvenser, ingen förändring

 

Så här var mitt anförande i misstroendedebatten:

Först vill jag säga några ord om själva ärendet och att det uppenbarligen även detta är mitt fel. 2016, några veckor efter att jag blivit minister med ansvar för dessa frågor, fattade jag på föredragning av ansvarig tjänsteman ett jordförvärvsbeslut som jag nu sedan tittat på. I det beslutet gavs tillstånd med motiveringen att tomten, som var större än det tillåtna, för att den var planerad så att den inte gick att dela. Det var inget politiskt beslut, utan i enlighet med tjänstemannens förslag.

Efter det ägnade jag tillsammans med tjänstemännen fyra år åt att städa upp och genom en rad svåra beslut staga upp lagen så att den skulle hålla ihop. Det var uppenbarligen inget värt. Vi har alla konstaterat att systemet är så bräckligt att en domstolsprövning kunde sätta lagen ur spel, och att vi alla genom åren varit delaktiga i den processen. Det är bara det att nu pratar vi om just detta beslut, i just denna process.

 

Regeringsblockets egna representanter och lantrådet Veronica Thörnroos har själva sagt vad problemet är. Min analys, baserad både många års erfarenhet av ledarskrivande och av att vara med i spelet som minister och som lagtingsledamot, är följande.

Det VAR oöverlagt och fräckt mot kollegerna, mot nämnden och mot det pågående lagstiftningsarbetet att agera som Harry Jansson gjorde.

Det VAR orsakat av en otillbörlig kontakt mellan ministern och den part som ånyo sökte jordförvärvstillstånd efter uttryckliga instruktioner av vicelantrådet om hur man bäst skulle kringgå jordförvärvslagen.

Det VAR oförklarligt med tanke på den goda process med en reform av näringsrätts- och jordförvärvslagen som pågick i det system som vi alla arbetar i, och som en mindre självsvåldig minister hade hållit sig till. Det kan bara förklaras med att ett löfte getts att detta nog ska fixas.

Det ÄR också tveksamt med de kopplingar till detta enskilda fall som finns till talman Bert Häggblom. Det ser inte snyggt ut, och göra att folk med rätta frågar sig vad som egentligen pågår.

Frågan är, varför hände det, och kommer det att ske igen.

Går det genom de åtgärder som vidtagits att dra åt kopplet så att den här ministern håller sig till gemensamma spelregler och överenskommelser?

Jag tror inte det, och det tror inte lantrådet Thörnroos heller. Den enda orsaken till att Harry Jansson skulle sitta kvar som minister nu, är att centern saknar alternativ. I det komplicerade pusslet mellan regeringspartierna och inom centern finns ingen väg som räddar både regeringen och lantrådet, så nu får Åland bita ihop och hoppas att självstyrelsen överlever ett vicelantråd så övertygad att han alltid har rätt att han inte lyssnar varken till kolleger, tjänstemän eller sitt eget lantråd. Vem hade trott att det skulle bli just Harry Jansson och centern som demonterar jordförvärvslagens trovärdighet?

Några ord om Åländsk center. Alla vet att det finns en gammal rivalitet mellan Veronica Thörnroos och Harry Jansson går långt tillbaka. Ingendera parten har dragit sig för att hugga symboliska knivar i ryggen på varann. Det har räckt till en hel tv-serie med politiska intriger och maktspel. Tidigare upprätthölls balansen bland annat av ledamoten Roger Nordlund, som nu verkar ha tröttnat på käbblet. Det är inte bra för Åland att det parti som efter valet 2019 har en nästan oinskränkt makt är så splittrat internt, och så oförmöget att kontrollera vicelantrådet, som inte visar någon som helst respekt för lag, för god förvaltning eller för det politiska system han är en del. Ingen kan ta ifrån vicelantrådet hans djupa kunskaper och hans engagemang för Åland, men kom igen, centern, finns det faktiskt ingen annan i partiet som kan tillräckligt och dessutom förmår jobba tillsammans med andra inom systemet?

Ansvaret för framtiden vilar helt och hållet på lantrådet Veronica Thörnroos. Det är ett obegripligt svagt ledarskap att skramla med vapnen och utdela offentlig kritik och så tydligt själv konstatera allt som är fel, och sen välja att inte ta konsekvenserna.

De andra regeringspartierna vill sitta kvar vid makten och sväljer därmed också denna teater. Vad man vill med den makten är det faktiskt ingen som vet. Kanske svaret kommer i nästa tilläggsbudget. Hela regeringsblocket är fångna i något slags medberoende, med ett maktmissbruk man inte förmår stoppa, och det är inte ens bakom stängda dörrar, utan inför öppen ridå.

Jag tycker lantrådet och landskapsregeringen borde skämmas över vilket spektakel man gjort av självstyrelsens lagstiftningsprocess. Och nu vet alla hur man ska göra när man behöver något på Åland. Man bokar in ett möte med vicelantrådet.

Anything goes.

Kommentarer

  1. Och vad hände med det jfr-beslut som förorsakade debaklet?

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Våga satsa på outnyttjad resurs

Prata med kärlek i orden

Var drar man linjen när den flyter?