Inga konsekvenser, ingen förändring
Så här var mitt anförande i misstroendedebatten:
Först vill jag säga några ord om själva ärendet och att det
uppenbarligen även detta är mitt fel. 2016, några veckor efter att jag blivit
minister med ansvar för dessa frågor, fattade jag på föredragning av ansvarig
tjänsteman ett jordförvärvsbeslut som jag nu sedan tittat på. I det beslutet gavs
tillstånd med motiveringen att tomten, som var större än det tillåtna, för att
den var planerad så att den inte gick att dela. Det var inget politiskt beslut,
utan i enlighet med tjänstemannens förslag.
Efter det ägnade jag tillsammans med tjänstemännen fyra år åt
att städa upp och genom en rad svåra beslut staga upp lagen så att den skulle
hålla ihop. Det var uppenbarligen inget värt. Vi har alla konstaterat att
systemet är så bräckligt att en domstolsprövning kunde sätta lagen ur spel, och
att vi alla genom åren varit delaktiga i den processen. Det är bara det att nu
pratar vi om just detta beslut, i just denna process.
Regeringsblockets egna representanter och lantrådet Veronica
Thörnroos har själva sagt vad problemet är. Min analys, baserad både många års
erfarenhet av ledarskrivande och av att vara med i spelet som minister och som
lagtingsledamot, är följande.
Det VAR oöverlagt och fräckt mot kollegerna, mot nämnden och
mot det pågående lagstiftningsarbetet att agera som Harry Jansson gjorde.
Det VAR orsakat av en otillbörlig kontakt mellan ministern
och den part som ånyo sökte jordförvärvstillstånd efter uttryckliga instruktioner
av vicelantrådet om hur man bäst skulle kringgå jordförvärvslagen.
Det VAR oförklarligt med tanke på den goda process med en
reform av näringsrätts- och jordförvärvslagen som pågick i det system som vi
alla arbetar i, och som en mindre självsvåldig minister hade hållit sig till.
Det kan bara förklaras med att ett löfte getts att detta nog ska fixas.
Det ÄR också tveksamt med de kopplingar till detta enskilda
fall som finns till talman Bert Häggblom. Det ser inte snyggt ut, och göra att
folk med rätta frågar sig vad som egentligen pågår.
Frågan är, varför hände det, och kommer det att ske igen.
Går det genom de åtgärder som vidtagits att dra åt kopplet
så att den här ministern håller sig till gemensamma spelregler och
överenskommelser?
Jag tror inte det, och det tror inte lantrådet Thörnroos
heller. Den enda orsaken till att Harry Jansson skulle sitta kvar som minister nu,
är att centern saknar alternativ. I det komplicerade pusslet mellan regeringspartierna
och inom centern finns ingen väg som räddar både regeringen och lantrådet, så
nu får Åland bita ihop och hoppas att självstyrelsen överlever ett vicelantråd
så övertygad att han alltid har rätt att han inte lyssnar varken till kolleger,
tjänstemän eller sitt eget lantråd. Vem hade trott att det skulle bli just
Harry Jansson och centern som demonterar jordförvärvslagens trovärdighet?
Några ord om Åländsk center. Alla vet att det finns en gammal
rivalitet mellan Veronica Thörnroos och Harry Jansson går långt tillbaka. Ingendera
parten har dragit sig för att hugga symboliska knivar i ryggen på varann. Det
har räckt till en hel tv-serie med politiska intriger och maktspel. Tidigare upprätthölls
balansen bland annat av ledamoten Roger Nordlund, som nu verkar ha tröttnat på
käbblet. Det är inte bra för Åland att det parti som efter valet 2019 har en
nästan oinskränkt makt är så splittrat internt, och så oförmöget att
kontrollera vicelantrådet, som inte visar någon som helst respekt för lag, för
god förvaltning eller för det politiska system han är en del. Ingen kan ta ifrån
vicelantrådet hans djupa kunskaper och hans engagemang för Åland, men kom igen,
centern, finns det faktiskt ingen annan i partiet som kan tillräckligt och
dessutom förmår jobba tillsammans med andra inom systemet?
Ansvaret för framtiden vilar helt och hållet på lantrådet
Veronica Thörnroos. Det är ett obegripligt svagt ledarskap att skramla med vapnen
och utdela offentlig kritik och så tydligt själv konstatera allt som är fel,
och sen välja att inte ta konsekvenserna.
De andra regeringspartierna vill sitta kvar vid makten och sväljer
därmed också denna teater. Vad man vill med den makten är det faktiskt ingen
som vet. Kanske svaret kommer i nästa tilläggsbudget. Hela regeringsblocket är
fångna i något slags medberoende, med ett maktmissbruk man inte förmår stoppa,
och det är inte ens bakom stängda dörrar, utan inför öppen ridå.
Jag tycker lantrådet och landskapsregeringen borde skämmas
över vilket spektakel man gjort av självstyrelsens lagstiftningsprocess. Och nu
vet alla hur man ska göra när man behöver något på Åland. Man bokar in ett möte
med vicelantrådet.
Anything goes.
Och vad hände med det jfr-beslut som förorsakade debaklet?
SvaraRadera