Bryta normer inte en diagnos

Sanna Willford i Ålands konservativa förening Urd skriver i en insändare att man blivit misstolkad och förvrängd i reaktionerna på den senaste insändaren om transpersoner. 

I den beskrevs en människosyn där normbrytande kvinnor och transpersoner diagnosticerades som ”lindrigt funktionsnedsatta” som kunde fås till dugliga människor med rätt vägledning. 

Jag väljer att ta fasta på det som Willford skriver närmast som en bisats ”Sen finns det givetvis transpersoner men det är inte främst dem vi tänker på.” ’Det är ju bra, som en utgångspunkt, att transpersoner finns. Om de finns måste man förhålla sig till deras rättigheter, deras livssituation och hur man genom lagstiftning bekräftar det, inte prata om ”groteska ingrepp” och psykisk sjukdom som en utgångspunkt för om man är trans eller inte. 

Som svar på min skriftliga fråga i lagtinget konstaterade Annika Hambrudd (C) att transrättigheter är mänskliga rättigheter och att regeringen står upp för det. Det tycker jag var bra sagt.

Willford argumenterar nu utifrån en personlig erfarenhet av psykisk sjukdom och ADHD att det som behöver är ansvarstagande vuxna som sätter tydliga gränser, inte vuxna som ”bejakar allt man säger”. 

Om jag tolkar det rätt ska vuxna inte bejaka en ung människas tankar om könstillhörighet, med risk för att unga sedan ångrar förhastade radikala kirurgiska ingrepp. Det vore intressant att ta del av statistiken för hur ofta detta inträffar. 

Självklart måste en ung människas eventuella könskorrigering föregås av en grundlig process, betänketid, medicinska och psykiatriska utredningar och allt annat som en sådan transition innebär. Det är idag en reglerad och kontrollerad resa som kräver stark övertygelse och lång tid, inte något man beställer lättvindigt över disk. Precis som det ska vara. Långt ifrån alla transpersoner väljer den vägen, men lika självklart är det att man ska respektera individers frihet och självbestämmande. 

Det behövs ansvarstagande vuxna som lyssnar och vägleder, kring varje ung människa. För mig är det en person som har som utgångspunkt att man kan vara människa på så många olika sätt och bekräftar det utan att döma. Det är en person som ger stöd för unga att hitta sin egen väg, med kunskap och empati.  

Transfrågan är komplex. Det finns ingen enda åsikt varken bland feminister eller i samhället om hur man till alla delar ska förhålla sig. 

Just därför, och för att vi pratar om svåra livsval, ofta unga människor och en grupp som möts av många fördomar, tycker jag att man ska föra debatten stillsamt och med små bokstäver. 

Det gjorde inte Ålands konservativa förening Urd och inte Sanna Willford. Om man inte vill få mothugg i en offentlig debatt ska man inte skriva offentliga insändare. Demokrati och yttrandefrihet, det är att alla får uttrycka sin åsikt men också att alla får säga emot. 

Nina Fellman (S)