Det kostar att ha en ryggrad

 

Vart är vi på väg?

Det är inte bara kärnfrågan i mitt favoritprogram på tv, utan för mig en grundläggande politisk fråga.

Vilken riktning ska samhällsbygget röra sig, och hur når vi dit?

I fredagens ledare i Ålandstidningen tycker Kevin Eriksson att det är fånigt och uppseendeväckande att överväga att lämna en kommitté för att en viss person ska höras. Andra tycker att Fellmanskan gjort bort sig och ska flytta hem till Finland.

Kan så vara. Bakgrunden är att den kommitténs uppdrag är väldigt tydligt avgränsat och vilar klart både på regeringsprogram och styrdokument kring jämställdhet. Ett jämställt lagting är ett mål man vill nå, kommittén ska komma med förslag för att uppnå det.

När Stellan Egeland (Obs) föreslår högst kontroversiella namn som Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamn som sakkunniga är det inte bara irrelevant eftersom de saknar den specifika kunskapen, det är också ett helt medvetet ifrågasättande av premissen och en politisering av uppdraget som jag ogillar.

Vill man ifrågasätta om jämställdhet behövs, redan uppnåtts eller är av ondo, då kan man göra det i andra sammanhang. Vill man diskutera svensk genusforskning kan man göra det, men det var inte det uppdrag vi kallades till.

När Stellan Egeland fick beskedet att Wyndhamn inte skulle kallas för att hennes sakområde låg utanför kommitténs uppdrag meddelade han att  han tänker lämna kommittén. Det tyckte jag var rimligt. Om man inte omfattar ett uppdrag, varför skulle man då vara med och försöka förverkliga det?

Av orsaker jag inte är insatt i backade minister Annika Hambrudd (C) från sitt besked. Jag antar att det har att göra med regeringens inre mekanismer. Det visar dessvärre också på att Obunden samlings värdegrund och syn på jämställdhet blivit rumsren i regeringssamarbetet. Det är häpnadsväckande.

Dit vill inte jag vara på väg. Jämställdhet och allas lika värde är både resan och målet. Jag trodde verkligen att så var fallet också med moderater och centerpartister.

Efter att jag i min insändare skrev att jag måste överväga mitt fortsatta engagemang i kommittén har många hört av sig och uppmanat mig att stanna kvar och jobba för en bra och saklig lösning. Jag har därför, med hänvisning till att uppdraget tydligt breddats, bett om några ytterligare höranden av sakkunniga. De jag föreslagit finns dels vid Uppsala universitet, dels vid Sverige kommuner och regioner. Det är personer som inte jobbar politiskt utan praktiskt med jämställdhetsfrågor. Enligt min mening är det vägen att gå om frågeställningen är: hur ska vi uppnå ett jämställt parlament?

Om det är fånigt och löjligt att fundera på om man vill vara med när gränserna tänjs och politiken kantrar i en obehaglig riktning, då får jag väl leva med det.

Hur det kan gå ser man exempel på i den svenska regeringsbildningen. Ett parti som Sverigedemokraterna dikterar ett helt regeringsprogram, och alla de som inte sa stopp i tid får bara följa efter,

Och det är inte bara jag som säger det.  Det säger också en svensk centerledare.