Vindkraften och min horisont

 Mitt sommarparadis i Geta ligger precis vid Norrhavet. Min horisont är den där den havsbaserade vindkraftsparken byggs när och om den blir av.

När jag ser visualiseringarna av hur horisonten förändras känner jag en sorg över det intrånget och den förändringen. Det gjorde jag också när jag fick stuggrannar som byggde precis där det fanns ett ypperligt blåbärsställe, och när en ny väg till en annan stuga byggdes över fina svampmarker.

Jag är säker på att de som i alla tider vandrat fritt ut på Boklobb, den halvö som sticker ut där min stuga nu står i vägen, var både ledsna och kanske lite arga.

Vi människor sprider oss som gräshoppor och tar i bruk nya vatten och nya marker, ibland för gott och ibland för ont.

När det gäller den havsbaserade vindkraften har jag två utgångspunkter.

Jag har hela mitt vuxna liv jobbat för ett skifte från en värld som drivs av fossila bränseln som förstör planeten. Jag har varit och är en motståndare till kärnkraften som lösning, för att den är dyr och farlig och för att uranbrytningen förstör och uranet är en ändlig resurs. Den havsbaserade vindkraften är en möjlighet (bland flera) att äntligen hitta lösningar. Visst ska vi också jobba för minskad konsumtion, men jag tror inte det är realistiskt att tänka att vi inte skulle behöva kolossala mängder fossilfri energi under en förutsebar framtid.

Så, var ska det byggas? Är det just min horisont som ska fredas? Ska jag, som vi i den rika världen gjort så många gånger förr, säga att det får bli nån annanstans. Att kobolt kan brytas av barn i Kongo, skitiga oljefält öppnas i Alaska, folkrättsbrott begås för att komma åt oljan i Sudan, bara jag får ha det gott?

Nej. Finns det ett ansvar som vi kan bära, en energikälla som inte förstör planeten som vi kan utveckla, då måste jag stöda det.

Den andra utgångspunkten, det är att vi, det offentliga Åland, måste sköta detta rätt och med ålänningarnas bäst för ögonen. Vi kan inte ge bort vår orörda natur, vår horisont och rätten till våra vatten utan att veta vad vi gör. Under den år som gått sen havsplanen aktualiserade den havsbaserade vindkraften har jag argumenterat och motionerat för mer resurser till den övervakande myndigheten, ÅMHM. Jag har krävt svar kring kommunernas roll, kring hur auktionsförfarandet ska gå till och hur vi kan veta att de miljökonsekvensbedömningar som görs är korrekta och oberoende.

Det finns några saker jag tycker man borde göra. Det första är att samordna, på nordisk nivå, utbyggnaden av vindkraften i Östersjön och Bottniska viken, så att de investeringar som görs är optimala. Det andra är att ställa krav på ett delägarskap och en insyn i de/det bolag som vinner auktionen.

Vi ska inte vara naiva och tro att stora och starka ekonomiska intressen kommer hit för att de vill vara snälla och rädda planeten. De kommer för att tjäna pengar. Låt oss inte göra samma misstag som man gjort så många gånger förr, och bli exploaterade och lurade på våra naturresurser. Det är vårt, det offentliga Ålands ansvar att få det rätt. Att fastna i kommunala gräl eller bli girig och kortsynt är inte rätt väg. Vi måste klara av ett åtagande på en skala som aldrig förr, och därför borde man redan från början ha satt långt mer resurser i projektet. Det var ett misstag att låta de utvecklingspengar vi fått från EU styra omfattningen. Om man ska fånga en val kan man inte göra det med strömmingsnät.

Det kan mycket väl hända att det inte blir något alls. Kanske avstånden är för långa, havet för djupt eller andra projekt intressantare. Det vet vi om tio år ungefär. Nu måste vi jobba vidare, envist, ansvarsfullt och med sikte på att göra så bra vi kan, i en värld och en horisont som alltid är föränderlig. Och förstås, fortsätta prata. Också om sorgen.