Sipilä, Soini och en sorglig soppa

Det var ingen vacker syn när riksregeringen presenterade sin budget i torsdags.

Där stod tre herrar från tre partier och representerade sina särintressen och sina segrar i budgetmanglingen. Av Finlands utrikesminister Timo Soini syntes det inte ett spår, bara partiledaren Soini med dåliga opinionsiffror i ryggen, som fnittrade  åt att det inte blir pengar till något Guggenheim-museum.

Skattelättnaderna, en betydande minskning av statens intäkter, gynnar skogsbruk och småföretagare, men ökar behovet av upplåning markant. Rakt ner i fickan på Centerns väljargrupper och särintressen.

Vart tog beslutsamheten vägen att minska på landets eskalerande skuldsättning? Var fanns det gemensamma ansvaret, bortom att plocka billiga poänger på en presskonferens?

För Ålands del gick det, på ren svenska, åt skogen. Inga pengar, och en klar signal, igen, om att löften från Finlands regering och statsminister för Ålands del inte är att lita på.

Man kan se tre huvudsakliga orsaker till detta.

Den första, och kanske mest oroande, är att Åland i den regeringskonstellation som sitter vid makten, blivit en spelbricka i den interna maktkampen. När Sannfinländarna säger nej, måste allt som rör Åland vägas mot andra saker som kan vinnas eller förloras i det interna spelet, och våra argument väger lätt som en fjäder, även där en statsministers ord står på spel.

Den andra tungt vägande orsaken, är förstås Finlands hackande ekonomi. Hittills har regeringen monumentalt misslyckats med sin återhämtningspolitik, och man stramar åt statsfinanserna på alla håll. Då är det svårt att få fram pengar åt det som uppfattas som en välmående del av landet.

Den tredje, sorgliga faktor som spelar in är att den sittande regeringens politik gentemot landets svenskspråkiga befolkning och andra minoriteter allt mer präglas av Sannfinländarnas retorik och politik. Samlingspartiet och Centern backar på detta område, för att hålla ihop sin skrangliga regering. För Finland som en västerländsk, öppen och respektfull demokrati är det en bedrövlig utveckling.

Också den åländska regeringen befinner sig mitt i en budgetprocess. Också vi ska spara och skära ner. Vi har ett jobb att göra som varken är enkelt eller lätt, särskilt inte för ett socialdemokratiskt parti vars ideologiska utgångspunkt och största prioritering är att värna välfärden – en bra skola, vård och omsorg för alla.

Det är ingen hemlighet att det mellan regeringspartierna finns olika åsikter och prioriteringar. Så ska det vara. Det är inte farligt. Faktiskt så är det till och med ganska roligt.

Skillnaden mot riksregeringen är att vi faktiskt jobbar mot ett gemensamt mål, och att vi inte har någon sannfinländsk gökunge i boet.

Finlands regering gjorde en uppvisning i politik när den är som sämst, splittrad och populistisk. Jag tror att vi kan bättre.

För dem som tycker att Åland nu borde kasta loss från Finland och segla in i en självständig frihamn vill jag säga; glöm det. Vi har viktigare saker att göra än att drömma om något som aldrig kommer att hända. Och politiska majoriteter växlar. Nästa finländska regering kommer att se annorlunda ut, och då finns nya möjligheter.