Sipilä, Soini och en sorglig soppa
Det var ingen vacker syn när riksregeringen presenterade sin
budget i torsdags.
Där stod tre herrar från tre partier och representerade sina
särintressen och sina segrar i budgetmanglingen. Av Finlands utrikesminister
Timo Soini syntes det inte ett spår, bara partiledaren Soini med dåliga
opinionsiffror i ryggen, som fnittrade
åt att det inte blir pengar till något Guggenheim-museum.
Skattelättnaderna, en betydande minskning av statens
intäkter, gynnar skogsbruk och småföretagare, men ökar behovet av upplåning
markant. Rakt ner i fickan på Centerns väljargrupper och särintressen.
Vart tog beslutsamheten vägen att minska på landets
eskalerande skuldsättning? Var fanns det gemensamma ansvaret, bortom att plocka
billiga poänger på en presskonferens?
För Ålands del gick det, på ren svenska, åt skogen. Inga
pengar, och en klar signal, igen, om att löften från Finlands regering och
statsminister för Ålands del inte är att lita på.
Man kan se tre huvudsakliga orsaker till detta.
Den första, och kanske mest oroande, är att Åland i den
regeringskonstellation som sitter vid makten, blivit en spelbricka i den
interna maktkampen. När Sannfinländarna säger nej, måste allt som rör Åland
vägas mot andra saker som kan vinnas eller förloras i det interna spelet, och
våra argument väger lätt som en fjäder, även där en statsministers ord står på
spel.
Den andra tungt vägande orsaken, är förstås Finlands
hackande ekonomi. Hittills har regeringen monumentalt misslyckats med sin
återhämtningspolitik, och man stramar åt statsfinanserna på alla håll. Då är
det svårt att få fram pengar åt det som uppfattas som en välmående del av
landet.
Den tredje, sorgliga faktor som spelar in är att den
sittande regeringens politik gentemot landets svenskspråkiga befolkning och
andra minoriteter allt mer präglas av Sannfinländarnas retorik och politik.
Samlingspartiet och Centern backar på detta område, för att hålla ihop sin
skrangliga regering. För Finland som en västerländsk, öppen och respektfull
demokrati är det en bedrövlig utveckling.
Också den åländska regeringen befinner sig mitt i en
budgetprocess. Också vi ska spara och skära ner. Vi har ett jobb att göra som
varken är enkelt eller lätt, särskilt inte för ett socialdemokratiskt parti
vars ideologiska utgångspunkt och största prioritering är att värna välfärden –
en bra skola, vård och omsorg för alla.
Det är ingen hemlighet att det mellan regeringspartierna
finns olika åsikter och prioriteringar. Så ska det vara. Det är inte farligt. Faktiskt så är det till och med ganska roligt.
Skillnaden mot riksregeringen är att vi faktiskt jobbar mot
ett gemensamt mål, och att vi inte har någon sannfinländsk gökunge i boet.
Finlands regering gjorde en uppvisning i politik när den är
som sämst, splittrad och populistisk. Jag tror att vi kan bättre.
För dem som tycker att Åland nu borde kasta loss från
Finland och segla in i en självständig frihamn vill jag säga; glöm det. Vi har
viktigare saker att göra än att drömma om något som aldrig kommer att hända.
Och politiska majoriteter växlar. Nästa finländska regering kommer att se
annorlunda ut, och då finns nya möjligheter.
Kommentarer
Skicka en kommentar