Nina Fellman

Innan min mamma dog för tre år sedan bodde hon några år på Folkhälsans äldreboende i Jakobstad. Efter en massiv stroke var hon ganska förvirrad, halvt förlamad och i behov av hjälp för det mesta. När jag än kom dit, aldrig så ofta som jag tyckte att jag borde, var hon varm, ren, mätt och trygg. När vi hade bestämt att vi skulle ut och luncha eller promenera var hon uppiffad i håret, hade sitt röda pärlhalsband runt halsen och läppstift på läpparna. När hon dött kom personalen och kramade om oss systrar och berättade snälla saker om vår mamma. De kände ju den hon var då bättre än vi gjorde, för de var alltid där. Att bli gammal är en ynnest. Varje dag man lever en gåva, och så väldigt många äldre lever goda, aktiva och givande liv. Samtidigt är åldrandet en grym process som tar ifrån en person allt, bit för bit. Får man tillräckligt många levnadsdagar är man till slut ett barn igen, lika hjälplös och behövande som den dag man föddes. Under hela vägen dit är min utgångspunkt själ...

Finns det något som är sant, eller finns det bara åsikter? Detta är i den offentliga debatt vi har i dag en allt mer relevant fråga. Existerar fakta? Har vi som deltar i diskussioner, särskilt som förtroendevalda, ett särskilt ansvar att hålla oss till någon form av verifierbar sanning. Jag vill förstås svara ja. Det finns fakta. Det finns sant och falskt. Vi har alla ett ansvar. Konspirationsteorier utan grund är ägnade att skapa oro och rädsla och beskriva världen på ett sätt som underbygger vissa politiska mål. Feltolkningar, medvetna missförstånd och halvsanningar pekar vidare mot enkla lösningar på komplexa problem. Det är som att kissa i byxorna. Varmt för stunden, sen stinkande och kallt och skämmigt. Som vårt samhälle utvecklats finns det en stor och legitim oro för demokratins framtid. Den delas av politiker, journalister, forskare och allmänhet, samtidigt som vi förstås alla sitter med handen i syltburken, i den mån vi låter sanning och fakta bli något relativt, ett ...

Många har under hösten resonerat, med en lite självgod underton, kring svenska politikers oförmåga att bilda regering efter valet. Man har blickat österut, och låtit förstå att man i Finland minsann var smartare, för nu är Sannfinländarna försvagade och splittrade, och i nästa val är ordningen återställd och de"vanliga" partierna kan återgå till att cykliskt dela makten mellan sig. Så är det naturligtvis inte. Den slags ondska som rasistiska, nationalistiska och populistiska partier står för försvinner inte. Den har också sina cykler - tider när vi i fasa skyggar bort ifrån våldet och döden som alltid följer den nationalistiska populismen, och tider när de billiga, enkla lösningarna och de gamla vanliga syndabockarna känns gångbara. Där är vi nu. Det är alltid samma. Judarna, muslimerna, de främmande, minoriteterna, avvikarna, de andra färgerna, bögarna och flatorna. Kvinnorna som tar sig ton. Först kommer hatpratet, sen handlingarna, när pratet normaliserat idéerna, sen...