Nina Fellman

 Det finns ett parti och en rörelse på Åland, och i världen för all del, som är besatt av sex och kön. Andras sex. Andras kön. Andras frihet. Det är som om dom inte kan tänka på annat än hur andra ska bete sig, klä sig, kalla sig, yttra sig. Det kommer alltid en släng på slutet, som i den senaste insändare från Obunden samling, om att alla självklart får vara som dom vill, men hela texten handlar om att man inte får prata om det inte uttrycka sin särart, inte synas. Det är alltså ok att böga sig, bara man inte pratar om det. Bara vi skyddar barnen från den förskräckliga insikten att folk är olika. Den här diskussionen är särskilt intensiv i samband med Pride-veckan, denna fest för mångfalden, denna karneval för frihet (ja, frihet) och glädje över att människor med varierande sexuell orientering och könsidentitet också finns, alltid har funnits och alltid får finnas. Jag tror det är viktigt att komma ihåg en sak. Den högerpopulistiska rörelse allt detta tankegods kommer ifrån har som må

Här är en insändare jag skrev som en reflektion kring demokratins framtid. Har de (vi) som kommenterar det politiska skeendet i världen och lokalt dubbla måttstockar? Är vi, som Stellan Egeland (Obs) låter förstå i en insändare, alarmistiska kring hotet mot demokratin bara när hotet riktas mot oss själva eller dem vi sympatiserar med?  Finns det, de facto, inget hot mot demokratin idag?  Låt mig först konstatera att alla mordförsök, mot politiker, journalister, demonstranter eller aktivister är hot mot demokratin. När man försöker döda människor för deras åsikter, hur motbjudande de åsikterna än är, är det ett direkt angrepp mot det enda system vi har som alternativ till diktaturer.  Hade Donald Trump dött i attacken mot honom hade konsekvenserna blivit fruktansvärda. Med det sagt letar jag i minnets garderober efter en enda gång Stellan Egeland beklagat attacker mot andra politiker eller demokratiska institutioner – till exempel när högerextrema demonstranter stormade Capitolium efter

  Vart är vi på väg?   Den frågan har jag ställt mig många gånger i olika stunder i livet, både personligt och professionellt.  Inte bara när jag ser På spåret. Svåra livsval, tunga överväganden, osäkra tider. Genuin osäkerhet. För det mesta har det löst sig, och när det gått åt skogen har ändå en ny stig uppenbarat sig som lett framåt, en annan väg.   Denna vår har arbetet i Ålands lagting tagit en vändning som fyller mig och många andra med ett djupt obehag. Vi har ett parti vårt parlament och några individer i det p artiet för vilka skrivna och oskrivna regler och god ton inte gäller. Det betyder att vi ständigt balanserar på en gräns och ser hur den flyttar på sig.   Obunden samling har utvecklats från ett ostyrigt tricksterparti med otydlig linje till ett stenhå rt högerpopulistiskt parti med täta likheter och kopplingar till Sverigedemo kraterna, komplett med krav på enhetskultur och motstånd mot all förändring som utvecklar ett samhälle som de facto alltid varit i förändri

 Det är nästan olidligt att läsa eller lyssna på vad som händer i Gaza just nu. Se på tv kan jag inte längre. Det värsta är kriget mot barnen. Nåt annat sätt att se på det finns inte. I alla krig pågår desinformationskampanjer, från alla håll, men just nu och om just det är uppgifterna plågsamt samstämmiga. I Gaza dör barnen - i bombningar, av brist på vård, av sjukdomar, av svält. Svält, bästa människor, för att gränsövergångarna är stängda och maten inte kommer fram. Inte för att mat inte finns. Jag tittar alla dagar (kanske lite för ofta) på bilder av mitt barnbarns små kullriga fötter, hennes runda kinder och hennes nyfikna blick mot människor hon möter. Det river i kroppen att tänka att precis likadana barns liv, som är nån annans barnbarn, nån annans barn och syskon, förspills. Barn vars liv är lika värdefulla, lika heliga, vars kroppar är lika mjuka och vars existens väcker samma förundran och kärlek. Det handlar inte om att välja sidor, utan om barn.  Jag behöver inte upprepa s

 Hur ska man förklara ett stort och svårt beslut där man själv är kluven och osäker, och där mediabruset lyft den ena negativa aspekten efter den andra, inte alltid korrekt eller relevant? Hur ska man, utan att gå i försvar, förklara att det är ett beslut som sist och slutligen handlar om tillit och strukturer. Jag försöker. Strukturen först. När processen för att upphandla ett nytt vårdinformationssystem inleddes för drygt tio år sen var det genom att man identifierade problemet. En revision pekade ut ett redan då akut behov. Under många år har sedan lagting och regeringar i flera budgetbeslut anslagit pengar för ÅHS att jobba vidare, med beställningen; köp ett nytt VIS-system. En fullmakt, alltså ett löfte om pengar har givits för det som vid tillfället antogs vara kostnaden. Hade inte kostnaden blivit mycket högre hade resultatet, dvs vilket system man väljer, inte varit en politisk fråga, och det med rätta. Vi som sitter i lagtinget är inte experter på varken vård eller digitala sy

Under de snart två veckor som gått efter valet har jag städat som en galning. Jag har fått mitt kök renoverat (i liten skala). Jag har kört tre lass med skrot till återvinningscentralen, och åkt därifrån med en känsla av djup tillfredsställelse och lättnad. Den trevliga mannen som berättar hur man ska göra med färgburkar och trasiga cykelpumpar borde få medalj. Jag har städat garaget (ständigt pågående process). Jag har slipat och oljat en hallmöbel. Nu kastar jag lystna blickar på skåpen i hallen, och drömmer om en nyorganisering av jul- och påskprydnader. Märkta, stapelbara lådor, tänker jag. Såhär blir det varje gång. Efter en jobbig, krävande period måste ordningen återställas. Ett val är det värsta och mest underbara som finns. När det är över blir det tomt, oberoende av hur det gått. Hela upptrappningen, allt arbetet och nervositeten, den intensiva gemenskapen i gruppen - borta. Bara tystnad och ett resultat man inte längre kan påverka. Min metod för att sortera i huvudet är att