ÅCA får mina pengar

Visst förstår man om åländska mjölkbönder överväger att sälja till Arla för ett högre pris än de får av sitt eget mejeri, ÅCA. Om det är så.
Visst förstår man om skillnaden faktiskt är så stor att det handlar om skillnaden mellan att vinna och att försvinna.

Å andra sidan, har jag varit dum då, som i alla år köpt åländskt för att gynna den lokala matproduktionen? Det har kostat mer, men jag har tyckt och tycker, att det varit värt det. Ibland har jag till och med, lite motvilligt, valt en lokal produkt av lägre kvalitet och till ett högre pris, för att det känts som en solidaritetshandling och en miljövinst.

Om nu åländska producenter inte längre tror på sitt eget kooperativ, vad ska jag tro då?

Vad ska jag tro om åländska företagare som tjatar om att handla hemma, och handlar lastbilslaster med inredning från IKEA?

Jag tror att svaret, i all enkelhet, är följande. Åland kan inte konkurrera med priset, varken på produkter av kunderna eller cent per liter till producenterna. Sälj- och köpargumentet måste vara en blandning av god kvalitet och lokal solidaritet, och diskrepansen får inte bli för stor.

För dyrt och för dåligt är, även på Åland, helt enkelt ingen bra affär.

För mig som konsument är ÅCA på rätt väg. Ni får mina pengar, för smöret och osten och den syndigt goda jordgubbsglassen. Men ni måste ju tro på er själva.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Tillit och strukturer

Våga satsa på outnyttjad resurs

Prata med kärlek i orden